Nils Petter Sundgren har ett filmpolitiskt förslag.
Höststorm i svensk filmvärld. Det filmavtal som är basen för filmpolitiken tycks blåsa all världens väg. Från Filminstitutet kommer larm om grasserande biografdöd både i Stockholm och ute i landet. Svensk Filmindustri har i praktiken visningsmonopol sedan man framgångsrikt trängt ut sina konkurrenter.
Som bekant talar affärsmän flitigt om vikten av konkurrens samtidigt som de gör allt för att upphäva den. The business of business is business och inte kultur.
I mindre städer är chansen minimal att se andra biograffilmer än svenska och amerikanska. Någon ljusning är svår att se. Kulturministern hänvisar till att staten investerar si och så många miljoner på digitalisering av 60 biografer landet runt. Men detta ger inte konstnärligt kvalificerade filmer större möjligheter. Eftersom stödet förbehålls biografer med regelbunden verksamhet drabbas filmklubbar och andra ideella organisationer.
Vad som förvånar mig är att ingen talar om televisionens möjliga roll i sammanhanget. Det kommer aldrig att finnas biografer på mindre platser, men tv-apparat finns i varje hem. Kanske kan en förnyelse av SVT:s filmpolicy vara meningsfull. Ja, jag vet att det inte är samma sak att se film i tv som på bio. Men det bästa behöver inte vara det godas fiende.
Dessutom gör televisionens tekniska utveckling att skillnaden till bioupplevelsen minskar. Storformatig bild och förbättrat ljud har stor betydelse. Den som vill kan komplettera bioupplevelsen med doften av chips och popcorn.
Redan nu finns det mycket värdefullt i SVT:s filmutbud. Men filmerna utanför den bredare repertoaren förvisas alltid efter klockan tio på kvällen. Jag menar att SVT kunde modifiera filmutbudet så att det blir mer mångsidigt och i högre grad innehålla det som lite avskräckande kallas alternativ film.
Eftersom jag var ansvarig för TV2:s långfilmsutbud mellan 1969 till 1989 vet jag vilka nya impulser ovanliga filmer kan ge, inte minst till unga människor utanför de stora städerna. Stig Larsson har berättat att det var filmer på TV2:s repertoar som fick honom att själv bli filmregissör. Många andra både unga och äldre har kommit fram och sagt hur både filmer och filmprogram i televisionen vidgat deras vyer.
En expansion av SVT:s långfilmsrepertoar förutsätter att den får plats även i fler kanaler än ettan och tvåan. Många filmer ger kunskap om andra kulturer än vår egen och skulle med fördel kunna visas i Kunskapskanalen. SVT 24 är mycket lämpat för långfilmer. Filmen är inte bara spegling av samhället utan även en levande kraft.
Man kan också gå längre och inom SVT:s ram skapa en betalkanal för film. Här skulle man också kunna ta fram pärlor ur tv-teaterns produktion, en skattkammare som för det mesta ligger oåtkomlig för publiken.
Om man ser till SVT:s filmpolitik som helhet saknar man inte minst information och debatt om filmkonsten. Det kan handla om enstaka filmer och filmserier men också om de filmer som visas på biograferna. Att Filmkrönikan lades ned 2007 var nödvändigt, eftersom den förföll allt mer under sina sista år. Men det finns ingen orsak varför den inte skulle återuppstå. Gärna under Fredrik Sahlins ledning.
