Vi var 6 000 demonstranter som tågade från bussuppställningsplatsen genom stillsamma villagator till torget något hundratal meter från tennisstadion i Båstad. Det var lördagen den 20 september 1975 och Sverige spelade semifinal i Davis cup mot den chilenska mördarregimens representanter.
Överallt längs marschvägen syntes poliser, samlade i klasar till och med på kyrkogården, några av dem ridande, en helikopter smattrade över demonstrationståget, en polisbåt låg förankrad nere i hamnen. Sammanlagt 1 200 poliser var utkommenderade. Båstadsborna höll sig inomhus och betraktade skeendet med undran och med skräck.
Och nog kunde demonstrationståget se hotfullt ut. I främsta ledet marscherade en kolonn stöddiga kpml(r):are från Göteborg försedda med hjälmar och påkar. Allt gick dock lugnt till. På torget skanderade vi i talkör STOPPA MATCHEN eller bara vrålade så högt vi kunde. I pauserna kunde vi höra bollträffarna och refereens utropande av aktuell gameställning.
Jag minns inte hur länge vi stod där. Tennisspelarna lät sig uppenbart inte störas av vare sig vrål eller helikoptersmatter. Inga försök att storma arenan gjordes. Inga gatstenar kastades på poliserna, knappt ens glåpord.
Demonstrationen avblåstes efter vederbörlig tid och deltagarna återvände i god ordning till bussarna. Inte ett kolapapper lämnades kvar på platsen, som en av demonstrationens argaste vedersakare – Rune Moberg i Se – noterade efteråt.

Jag var medlem i Chilekommittén i Helsingborg och hade jobbat nästan heltid med demonstrationsförberedelserna sedan början av augusti. Eftersom vi var den kommitté som bodde närmast lades mycket ansvar på oss, 8–10 personer. Terräng skulle sonderas, logistik ordnas, inkvarteringar fixas. Men vi var vana – Helsingborg, landets största importhamn för chilensk frukt, var något av frontort i bojkottkampanjen mot Pinochetjuntan.
Naturligtvis lyckades vi aldrig stoppa matchen och inte inflödet av chilensk frukt heller. Den blodiga regimen accepterades snart – med hjälp av kuppunderstödjaren USA – som legitim medlem av världssamfundet, och för övrigt hade ju militären i såväl Uruguay (1973) som Argentina (1976) också genomfört kupper. Folkopinionen hade vant sig, vänt sig och somnat om.

Men jag är fortfarande stolt över min aktiva medverkan i 1975 års Stoppa matchen-manifestation, och det är med kluvna känslor jag ser hur samma paroll återanvänds 34 år senare inför DC-matchen Sverige–Israel i Malmö. Jag observerar de där klisterlapparna, till häften på arabiska, jag läser Mikael Wiehes nyskrivna version av den berömda kampsången, och jag känner att – nä, jag kan inte sympatisera med den här aktionen, hur mycket jag än ogillar Israels folkrättsvidriga ockupation av Västbanken och övervåld i Gaza.
Att demonstrera mot Chilematchen var fullständigt självklart. En militärjunta som störtar en demokratiskt vald regering och begår masslakt på sina politiska motståndare – det fanns bara en sida att stå på.
Men i Mellanösternkonflikten är alla ensidiga ställningstaganden – det må vara för Israel eller Palestina – bara kontraproduktiva, ännu ett vedträ på den allt förbrännande brasan. Att uppmana till bojkott av Israel skapar ingen fred, det stärker bara tuppkammen på Hamas och förlänger palestiniernas lidanden.

Ensidigheten är ett skäl till att jag inte ställer upp. Det andra är att demonstrationen i Malmö redan från början är inriktad på våld, inte från majoritetens sida men från tillräckligt många. Adrenalinstinna afa-hannar och andra femtekolonnare från den så kallade autonoma ”vänstern” kommer att förvandla också den här demonstrationen till samma destruktiva självändamål och rituella polisslagsmål som de gör med alla andra manifestationer, där de kan smyga med i massan.
Det tredje skälet till att jag inte deltar är att demonstrationens arrangörer inte kommer att ha mod, kraft eller ens vilja att avvisa antisemitiska yttringar. Så länge Israelkritikerna är så flata inför lössen i den egna fanans veck får de klara sig utan min medverkan.