Lars Sjöberg ser Vadstenaakademins operaföreställning Stolthet och fördom.
Jane Austen kunde uttryckt en allmänt känd sanning att operamusiks uppgift inte är att uttrycka vad som redan står i texten - i det avseendet kan ju ingen konkurrera med Puccini - utan vad som inte står där. Det är onekligen en utmaning för en tonsättare att få alla Stolthet och fördoms halvkvädna visor helkvädna. Och publiken måste lockas av den smarriga sopran- och mezzoduett där Lizzy Bennett definitivt knäcker den skräckinjagande lady Catherine de Bourgh.
Nu är lady Catherine, spindeln i det nät som snärjer ungherrar Darcy, Wickham och Collins, tyvärr struken, och med henne, bildligt talat, en ton i skalan eller rentav ett helt spänningsfyllt ackord. Men det är också den enda gång man tvivlar på att tonsättaren Daniel Nelson och librettisten Sofia Fredén är fullfjädrade operamakare.
För sedan man strukit ut minnet av boken och dess otaliga filmatiseringar konstaterar man att VadstenaAkademien i år bjuder på ljuvlig romantisk operaunderhållning där könskampen friläggs med lätt men säker hand och där musiken i Stravinskys och Bernsteins stil och anda livfullt karakteriserar personerna och registrerar tsunami under en krusad yta.
Jane Austens torrnålsironier genomsyrar både sång och orkesterspel där David Björkman leder en suverän, solistiskt behandlad kammarensemble. Klangen av a nice cup of tea är mig veterligen ny i slagverkshistorien, mr Wickhams klagan gnisslar av dissonanser fyllda av Don Juan-syndromets själväckel, och när kärleken väl förlöser Lizzy och Darcy blommar musiken ut i den genomskådande empati som bara opera kan förmedla.
Jag brukar ogärna efter bara en premiärföreställning framhålla artisters förtjänster eller svagheter eftersom det så ofta handlar om ifall turen respektive oturen varit framme, men huvudrollens Elisabeth "Lizzy" Meyer är den som lockar fram flest tårar och leenden. Att regin av skilda skäl anförtrotts flera kockar har alls inte resulterat i någon sämre soppa. Nils Spangenberg har fått stöd av koreografen Johanna Hybinette som hållit dansscenerna i strama tyglar och därmed förtydligat de sociala konventionernas grymma turer.
Alla föreställningar är välförtjänt och beklagligen utsålda, men vill ni försöka tjata fram en extraföreställning så good luck.