Den negativa laddningen i black-face-ansiktet är nästan glömd i vår del av världen. Men vi kan inte vara så måttlöst eurocentriska att vi bara viftar bort det med ett stöddigt uttalande om att det är "en ung humanoriand" som "gått i taket" och beskyllt Wirsén för rasism (Jonas Thente i DN (12 september). Ulf Stark inser komplexiteten (DN 14 september) och påpekar klokt att det läsande barnets perspektiv sannolikt är ett annat. Nutida barn är vana vid en blandad befolkning, och kanske inte ens noterar Lilla Hjärtats "annorlundaskap".

Hela det bildförfattande för barn som är Stina Wirséns handlar om brokighet, mångfald och rörelse. Inget är stilla eller konstant. Böckerna om de Små brokiga finns i olika format, och för de allra minsta finns Hej!, Oj!, Aj!, Bang! redan utgivna, små och med stadiga kartongsidor, och nu två nya: Gul! och Sov! Där flyger Lilla Hjärtat kring; i Gul! blir hon nästan huvudperson, eftersom hon slår ut svart (!) färg över det gula och röda som andra barn målat. Så färgprakten blurras ut till många intressanta nyanser av brunt.

Att Stina Wirsén skulle ha något annat syfte än att visa på det goda i pluralism och lika värde för alla, är ställt utom allt tvivel.

Men i samma stund som någon protesterar mot rasism när ett av de stiliserade småbarnen, Lilla Hjärtat, avbildas trycksvärte-svart med afrofrisyr i små, utstående flätor, måste det på något sätt hanteras. (De andra är lika profilerade, men inte etniskt: den kaninliknande Bosse, den rutiga lilla Ruta, den flickparodiska Lilla Skär.)

Intellektuell hederlighet kräver att vi åtminstone erkänner att det här inte alls är enkelt. Den utpekade minoriteten (majoritet i andra världsdelar) – hur upplever deras barn Lilla Hjärtat? Som ett erkännande av faktiska förhållanden? Eller ett utpekande? Eller som skoj? Det är bara att läsa, fundera och tala med barnen, också de minsta.