Vi skulle sitta i samma morgonsoffa i TV4 i våras för att prata om varför så få kvinnor får leda de stora underhållningsprogrammen i tv.
Medan jag tyst bad att sminkösen skulle trolla bort de värsta småbarnsringarna under ögonen, såg jag i periferin hur Stina Lundberg Dabrowski reste sig och torkade bort, först läppstiftet.
- Nej, det är inte jag, sa hon, och gnuggade av ögonskuggan också.
Trots att jag inte hade min egen yrkesbana utstakad när Stina Lundberg Dabrowski upplevde sin absoluta glansperiod på 80- och 90-talen inser jag nu, när jag får en återblick, att jag minns nästan alla av hennes största intervjuer.
I boken
Stina om Stina och konsten att intervjua får vi träffa tv-journalistens största troféer igen: Khadaffi, Nelson Mandela, Kristi brud, Madonna.
Lundberg Dabrowski, i dag professor vid Stockholms dramatiska högskola, har skrivit ett slags handbok i journalistik - hur man lyckas med en intervju. Och visst får man några goda råd: "Kom nyfiken, påläst, genomtänkt, respektfull och modig." Undvik värdeladdade ord och börja med de mjuka frågorna.
Sånt som alla som har gått en journalistutbildning har fått lära sig en gång.
Men boken är dessutom en självbiografi (Stina om Stina).
Stina och Gorbatjov.
Vi har bara precis hunnit säga hej till flickan i de "blommiga byxorna med spets och bjällror vid anklarna", när hon under ett liftaräventyr i Europa blir erbjuden härbärge hos en fransman som brutalt våldtar henne.
"Jag skriker och håller emot i säkert en timme. Tjuter och kämpar så hårt att jag kräks i sängen och över golvet. Men gubbjäveln är starkare och jag orkar inte kämpa längre. Till slut får han upp hela blixtlåset och medan han låser mina händer med ena handen lyckas han med den andra dra ner mina byxor. Våldtäkten varar bara i några sekunder, sedan stönar gubben högt, reser sig och jag ser den lilla äckliga pitten hänga som en skrynklig prinskorv mellan benen."
Det är en fruktansvärd upplevelse som hon delar med sig av.
Men det går för fort.
På sidan 85 sitter vi med Lars von Trier och pratar om regissörens prestationsångest, på sidan 87 sker våldtäkten och på sidan 89 är professorn vid Stockholms dramatiska högskola tillbaka och förklarar hur man som journalist måste vara beredd på att få nej på sina intervjuförfrågningar (själv skulle hon kunna "tapetsera en femrummare" med alla nej-svar).
Det jag gillar med Stina Lundberg Dabrowski är att hon aldrig har dragit sig för de "fräcka" frågorna - hon frågade Madonna om hennes aborter och La Toya Jackson om hon var oskuld. Jag applåderar hennes ambition att öppna sitt privata diarium för att spetsa till en handbok i journalistik. Men i sin iver att krydda glömmer hon en av journalistikens viktigaste poänger:
Ge svar, inte väcka fler frågor.
Vad hände efter den gruvliga våldtäkten? Hur gick hon vidare efter sitt självmordsförsök? Och varför slutade hon ta LSD?
Jag förstår att hon var tvungen för att ta den här boken längre än
Stinas möten som kom 2006.
Men som läsare blir det svårt att förstå parallellerna.
Att Stina Lundberg Dabrowski sen ägnar en stor del av boken åt att förklara (eller bortförklara) havererade intervjuer kan kanske tyckas ödmjukt, även den mest framgångsrika har tillkortakommanden.
Men äh, jag saknar den tuffa Stina.
Hon som inte behöver göra sig till med läppstift.
