Lars Sjöberg hoppas på förlåtelse för alla farhågor rörande Stiffelio på Kungliga operan.
Om en operas djärvhet skulle vara avhängigt ämnesvalet finge vi nog ompröva musikhistorien i grunden. Som "Verdis kanske djärvaste opera!" marknadsförs nu Stiffelio, fylld av "hisnande koloraturarior och mästerliga melodier" av vilka den bästa förbrukas av trumpeten redan i uvertyren.
I Stiffelio från 1850 finns gott om klichéer och tecken på teknik och rutin när brådska och bristande inspiration kunde hota arbetet. Men det är Verdis rutin och teknik vi talar om, det är Verdis klichéer och de består av kött och blod, även om de saknar samma furiösa melodiflöde som Trubaduren eller samma täta dramatik som Rigoletto och La traviata. Särskilt de två första aktfinalerna är lysande.
Stiffelio har intressanta teatrala möjligheter. Här finns ett äktenskap på glid, som repareras med att en protestantisk präst förlåter sin otrogna hustru. Redan det var något för tidens italienska censur att begrunda och beivra. Men till detta kommer en verdiansk fader-dotter-konflikt, och huruvida frikyrkopredikanten Stiffelio även förlåter sin svärfar, som bara för familjeärans skull har ihjäl dotterns älskare, blir en öppen fråga. Gäller "perdonato" för honom med, då börjar det knaka i moralen.
Rollerna är psykologiskt komplicerade, och när det musikaliska stödet inte riktigt är av Rigolettos bärkraft krävs stark och fungerande personregi lika väl som skådespelartalanger. Måste man välja mellan scenisk och vokal karisma föredrar man givetvis det senare, av vilket titelrollens Lars Cleveman äger åtskilligt, men det är irriterande att han ständigt tycks agera mot dirigenten eller publiken i stället för mot sina medspelare.
Lena Nordin, prästfrun Lina som hoppat över skaklarna, har enligt egen utsago fått vandra en lång väg för att hitta sin rollfigur, men vägen var mödan värd. Hennes stämma brinner och fräter, hennes kuvade kroppshållning är helt i linje med det JESUS i korsstygn som etablerar atmosfären inom "ahasverianernas" sekt. Stankar, Linas far, gjordes vid premiärkvällen fint av Karl-Magnus Fredrikssons röst och halsbesvärade Marcus Jupiters aktion. Persongalleriet var genomgående starkt, operakören firade julafton och dirigenten Pier Giorgio Morandi, specialist på italienskt operaflyt, var glädjande mindre benägen till orkestral högljuddhet än sist jag hörde honom. Men den stora elogen måste ändå gå till regissören Tobias Theorell och scenografen Magdalena Åberg för deras strama, kärva och urmusikaliska grepp på ämnet och för att de inte för ett ögonblick försökte lura i oss att Stiffelio och Lina är annat än figurer skapade i, ur och av musik.
