Under kriget mellan Iran och Irak avrättades två av mina morbröder, som var unga vänstersympatisörer i Iran. När min mor kom hem från jobbet brukade hon öppna terrassdörren, ta fram sina garn och sätta igång att sticka. Hon talade inte mycket utan stickade kläder till oss barn i timmar. Det var hennes sätt att få sörja i fred.
Madokht, en av huvudpersonerna i den iranska författaren Shahrnush Parsipurs roman
Women without men stickar lika passionerat som min mor. Madokht drömmer om att vara Julie Andrews i
Sound of music, där hon får ta hand om sju barn. Hon är totalt besatt av barn och förökning, men livrädd för sex. Till sist gräver hon ned sig i sin trädgård utanför Teheran. För att bli ett träd.
Alla som vuxit upp i Iran bär på minnen av de mystiska trädgårdarna, fyllda med fruktträd, blommor och en liten pool med guldfiskar i mitten.
Ljumma sommarnätter då trädgårdarna fylldes av en sorts mystik. Poeter som Hafeez och Rumi refererar ständigt till trädgårdar, och persiskt miniatyrmåleri vimlar av dem. Men trädgården är också politisk. Det är där man samlas under katastrofer som krig och arresteringar. Det är dit man söker sin tillflykt, får lugn och ro.
Trädgården och dess särskilda mystik var ett av skälen att konstnären Shirin Neshat föll för Parsipours berättelse. Jag träffar henne på Kulturhuset i Stockholm, dit hon kommit från New York för att inviga en utställning med fyra video- installationer baserade på romanen
Women without men. Det är också titeln på Neshats första långfilm, som belönades med Silverlejonet för bästa regi, på Filmfestivalen i Venedig.
- Parsipurs roman är som en magisk saga som är historiskt korrekt men samtidigt poetisk, tidlös och filosofisk, säger Shirin Neshat som växlar mellan persiska och engelska när hon talar med mig. Runt vänstra armen bär hon två gröna armband för att visa sin stöd för den gröna demokratirörelsen i Iran.
- Boken och filmen utspelar sig under en politisk kris i Iran. Men jag återvänder alltid till trädgården. Där hittar du symboliken i berättelsen, till exempel trädgården som symboliserar exilen. Dit kvinnor kan fly och få en andra chans. Varenda iransk kvinna känner igen symboliken.
I
Women without men upprättar fem olyckliga kvinnor en fristad i en trädgård norr om Teheran, sommaren 1953. Sommaren då den demokratiskt valde premiärministern, Mossadegh, störtades i en statskupp initierad av Shahen och CIA.
Det var kravaller på gatorna och panik bland folket, precis som det varit i Teheran den här sommaren.
- Jag var hemma i New York och var chockad. Vi var alla chockade. Jag såg en grön våg bara resa på sig, som en storm. Alla mina skådespelare i filmen bor i exil och vi bestämde oss för att ha gröna sjalar på oss i Venedig. Filmen kunde ha utspelat sig i somras. Det är precis samma krav de hade då som de har nu: demokrati och frihet. Muniz, en av huvudpersonerna är en Neda, säger hon.
Kvinnorna i Shirin Neshats filmer och videoverk avspeglar alltid samhället.
Women without men är inget undantag. Den handlar om vad som händer med kvinnor under politiskt förtryck, och vad händer med samhället när kvinnor förtrycks. Kvinnorna har spelat ett mycket framträdande roll under alla stora, politiska omvälvningar i Iran: i protesterna mot statskuppen 1953, under revolutionen 1979 och på Irans gator sommaren 2009.
Shirin Neshat lämnade Iran 1973, före den islamiska revolutionen, för att studera i USA.
Hon återvände för första gången i början på 90-talet.
- Iran är ett otroligt intressant samhälle. Jag var ganska chockad första gången jag åkte tillbaka dit. Människorna hade förändrats så mycket. De var så västerländska när jag lämnade landet. Nu var plötsligt alla kvinnorna täckta. De som aldrig bad hade börjat be. Det var som att åka till ett kommunistiskt land där alla var isolerade och allt var kontrollerat och kodat.
Samma känsla hade jag själv, när jag återvände för första gången i mitten av 90-talet. Ett land som det var svårt att andas i. Ofta brukade vänner och släkt i Iran säga "kom vi går ut till trädgården, där kan man andas".
Negar Josephi
kulturen@expressen.se
