Två män i övre medelåldern sitter i ett nedlagt sågverk någonstans i Dalarna och diskuterar dikter av den sturige norrmannen Olav H Hauge och den kinesiske 300-talsskalden Tao Yuanming, den senare i olika tolkningar till engelska, tyska och franska.

Se där upptakten till en spännande thriller om vilda biljakter på vintriga vägar och ond bråd död i milsvida dalaskogar. Men icke, de båda männen fortsätter att diskutera tolkningar och vikten av det rätta ordvalet genom hela Stewe Claesons 300-sidiga roman Den tjugotredje dikten (med undertiteln "Instruktion för överlevnad").

Och det känns så befriande otidsenligt och avstressat att man vill lägga romanen närmast hjärtat när man somnar in, om för natten eller livet kan gå på ett ut.

Erik, den äldre av männen, är barnfödd på orten – vars geografiska förebild är Malung – och delägare, numera passiv, av ett familjeföretag i skinnbranschen. Krister är inflyttad sedan många år, en posttjänsteman som har fått gå ner till halvtid, eftersom postverket inte finner det lönsamt att befordra försändelser i glesbygden.

Hans språkkunskaper och eminenta förmåga att "söka rätt adress för obekanta personer" gör dock att postledningen anser honom kvalificerad för en ny tjänst på internationell nivå, där det, inser han, snarare handlar om "att söka personer till obekanta adresser", det vill säga om mellanstatlig övervakning.

En sådan tjänst skulle innebära att han och hans fru måste flytta från orten, där paret sedan länge har rotat sig. Hur Krister löser sitt dilemma ska inte avslöjas här. Men hans vägval sker i själva skärningspunkten mellan livsalternativen - att antingen sträva utåt och uppåt och riskera att förflyktigas eller att söka sig inåt och neråt och riskera att bli förbisprungen.

För Stewe Claesson (född 1942) och mig (född 1944) har vägvalet passerat bäst före-datum. För yngre läsare ter sig nog den här romanen mest som ett bortvänt mumlande i motvind.

Ändå är det just de som bäst behöver den, som en föregripande terapi.