Sedan Jan Guillou i oktober förra året befanns med sina utsvängda 70-talsbyxor nere har han fått ihop både hängslen och rem och kravlat sig tillbaka in i sandlådan. I gårdagens Aftonbladet reser han grävskopan mot att Expressens reporter Micke Ölander i helgen kan få en Guldspade för sitt avslöjande om Guillous samröre med den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB.
Inget nytt mellan sandkornen?
Kanske ändå. Nu rycker nämligen även den barska föreståndarinnan för den mediala svenska nannyakuten, pressombudsmannen Yrsa Stenius, ut med ett utlåtande i hinken, triumfatoriskt citerat i anslutning till Guillous artikel.
Man kan möjligen finna det pikant att Aftonbladets tidigare chefredaktör Stenius – i egenskap av PO – tycker sig kunna hantera ett fall som rör en tidigare kollega i den tidning där hon var verksam som krönikör fram till för tre år sedan. Vilken instans ska i sin tur ta emot ett klagomål mot PO? JK (justitie-kanslern) eller JG (Jan Guillou själv)?
Ännu mer pikant är dock vad Stenius faktiskt skriver i sitt yttrande till Pressens opinionsnämnd, som alltså står inför beslutet att klandra eller fria Expressens artiklar, vilka i inget fall befunnits felaktiga. Stenius anser sig dock veta att ”valet av typsnitt och grad” indikerar att Expressen ”trodde sig vara ett sensationellt avslöjande på spåren” och att Guillous samröre med KGB vållat honom en ”oförsvarlig publicitetsskada”.
Vilken skada! Vilken svada! Att Expressen – till skillnad från andra medier – aldrig utpekade Jan Guillou som spion bekommer inte Stenius, som bekymmersfritt upphäver den semantiska gränsen mellan ”agent” och ”spion”.

Yrsa Stenius svaghet som PO är redan väl känd. Hon har kallat Jyllands-Postens Muhammedkarikatyrer för ett missbruk av yttrandefriheten och tyckte att Danmarks statsminister borde ha bett om ursäkt för publiceringarna. Senare jublade hon åt nedläggningen av Alex Schulmans berömda blogg och manifesterade därmed att hon tappade greppet om den publicistiska utvecklingen ungefär samtidigt som kamrat Guillou slutade samarbeta med Sovjetunionen. Hon oroas vidare över utvecklingen på internet, ”där vem som helst tycks få säga vad som helst om vem som helst”.
Denna diskursiva strategi tycks för all del gälla Stenius också – som hejaramsa på hemmaplanens krönikörsutrymme kunde hennes utlåtande säkert ha fungerat även denna gång.
Vad resten av allmänheten behöver är en ny pressombudsman, som kan misstänkas mindre för ren jävighet än för ett riktigt engagemang i modern journalistik.