Nils Schwartz läser Stefan Zweigs bok Världen av i går i ljuset av EU-krisen.
I dessa tider när det knakar betänkligt i EU-konstruktionen kommer den svenska nyutgåvan av Stefan Zweigs Världen av i går som en välbehövlig påminnelse om vad som är den europeiska gemenskapens yttersta bevekelsegrund - att förhindra krig.
Österrikaren Zweig (1881-1942) tillhörde mellankrigstidens mest lästa författare, känd framför allt för sina populärvetenskapliga biografier över bland andra Marie Antoinette och Maria Stuart. Eftersom han var jude brändes hans böcker på bål då Hitler kom till makten, och när Österrike annekterades 1938 fann han för gott att fly landet. Efter en tid i exil i England, fortsatte han efter krigsutbrottet till Brasilien, där han tillsammans med sin nya fru tog livet av sig 1942.
Strax innan hade han fullbordat den självbiografiska minnesboken Världen av i går, en skarp vidräkning med den krigshetsande nationalism som tagit Europa i våld, såsom den tjurförklädde Zeus förförde den mytologiska jungfrun.
Zweig var hängiven pacifist, kallade sig gärna världsmedborgare och talade som en förtida EU-vän sig varm för att de europeiska länderna skulle inleda ett organiserat samarbete i stället för att bekriga varandra.
Första världskrigets utbrott 1914 blev som att lämna en lugn och trygg barnkammare och stiga in en larmande kroglokal där de nationalistiska slagorden och ölglasen viner i luften.
För att göra kontrasten mellan tiden före och efter 1914 så skarp som möjligt tenderar Zweig att idyllisera och idealisera förhållandena i det förkrigstida Europa i allmänhet och Wien i synnerhet. Hans geopolitska och socioekonomiska synfält sträcker sig sällan bortom den kulturbärande borgerligheten.
Men det är lätt att ha överseende med den begränsningen, eftersom Zweigs egen situation i skrivögonblicket är så prekär och påminnelsen om allt som gått förlorat är så behjärtansvärd detta år när Hitlers krigslycka är som störst. Man kan förvåna sig över att kvinnor, inklusive Zweigs egna fruar, är nästan helt frånvarande bland alla de stora manliga andar - en Freud, en Rilke, en Rolland - som här passerar revy i egenskap av författarens personliga vänner. Men nu är det som det är.
60-åringen sitter där borta i Brasilien, långt från slagfält och koncentrationsläger, utan sina böcker, papper och bilder, och framkallar ur minnet allt som har krossats och malts ner i den vansinniga krigsmaskinen. Till sist också hans egen livsvilja.
Stefan Zweigs bok är en levande appell från andra sidan graven: Rädda EU-projektet! Skärp er innan det är för sent!
