Ännu en bok om en son och hans far, för inte länge sedan kom exempelvis Fredrik Sjöbergs härliga essäbok Varför håller man på?. Stefan Gurts minnes- och tankebok Så dödar vi en människa är dock allt annat än härlig. Den är fasaväckande. Liksom djupt tänkvärd och mycket välskriven.

Så läs nu både Sara Beischers romanrapport från äldrevården Jag ska egentligen inte jobba här och den här boken. Helst på behörigt avstånd från egen eller nära anhörigas sjukdom eller död. Det gör ont nog ändå.

Själv ligger jag nära Stefan Gurt i såväl ålder som erfarenheter av sjuka, dementa, bipolära och döende åldringar. Emellertid är jag inte som han gift med en kines, något som ger ett ytterst intressant perspektiv på denna dramatiserade eländeskatalog. För är det alltså ändå så att man i Kina har en sällsynt stor respekt för gamla människor och/eller släktingar, samt en större närhet till dem och därmed även en långt bättre omsorg – som åtminstone inte gör dem sjukare än vad de behöver vara?

I Kina upplåts ett rum åt gammelmormor hemmavid, hur trångt man än råkar bo. Om man då inte har tjänstefolk vilar så omvårdnaden på familjemedlemmarnas, främst förstås kvinnors, obetalda axlar. I Sverige har vi vant oss vid att en offentlig – eller för all del riskkapitalistisk – sektor tar hand om henne.

Både Gurts fru Lin och hans svärmor Di-Lan tycker att det är i grunden horribelt att överlämna Stefans pappa Sven till äldrevården. Visst, den gamle ingenjören - vars fru till råga på allt ligger i koma på sjukhus sedan många år efter en trafikolycka - blir alltmer förvirrad efter en stroke och börjar bli farlig för sig själv. Men inte blir han bättre av äldreboendet Skogas omsorger och mediciner.

Gurt vandrar fram och tillbaka genom sin familjehistoria: en till synes rätt tidstypisk och hyfsat harmonisk medelklassmiljö, även om föräldrarna bråkade en hel del och modern kunde få skrämmande utbrott mot barnen.

I likhet med Hans Falks Uppväxt om Kerstin Thorvall ges även glimtar ur en annan tidsanda, "då man hellre hade affischer än tavlor på väggarna", och Gurt tecknar även med lätt hand hur relationen med och synen på fadern förändras med åren. Hur denne blir mer och mer människa.

Men är detta en människa? frågar Gurt med Primo Levi när han kommer till Skoga och finner sin far halvnaken, "kämpande med en blöja som korvat ihop sig vid knäna. Hela rummet stank avföring", i en helt grå atmosfär – "som i en Roy Andersson-film".

"Finns det en gräns bortom vilken vi inte längre räknas som människor?" undrar han vidare och svarar att den i Sverige hänger ihop med ålderssegregationen.

"Stefans anklagelse riktas inte mot vården utan mer mot honom själv och mot oss alla." Så bloggar en uppenbarligen lättad folkpartist i Solna, Anne Utter. Skriver att på Skoga, "som brukar få gott omdöme", finns inget att anmärka. Förutom att Utter inte kan stava till Gurt har hon missat en del annat: att äldrevården ingår i "oss alla". Att äldrevården angår oss. Alla.