Fyra parkbänkar sponsrade av Ikea vänder ryggarna mot almarna och Kungsträdgården. Sätter man sig ner på en av dem ser man slottet snett fram till höger, det gamla Riksdagshuset vid dess högra sida, åt andra hållet Svenska Handelsbankens två täta hus och alldeles rakt bakom en står Karl XII och pekar finger mot Ryssland.
Att det här är en plats som andas pengar och makt råder det inget tvivel om. Mitt i detta sticker almarna upp som en oklippt frisyr. När de skulle fällas, i maj 1971, för 40 år sedan, för att ge plats för en tunnelbaneuppgång och ett snabbköp, kallades de för "de främmande vegetationselementen". Det är på sätt och vis en rimlig benämning. De planterades 1860 som en beskuren berså, men har släppts lös. De sticker ut här. Stadsträdgårdsmästaren Holger Blom, det moderna gröna Stockholms skapare, kom i sina studier också fram till att almarna borde fällas. Men medborgarna tycktes vilja något annat.
Klockan två på natten till den 12 maj 1971 samlades närmare tusen personer vid tehuset och almarna. En telefonkedja hade mobiliserat dem. Bakom protesterna stod framför allt byalaget "Alternativ stad", bildat 1969. Under ett halvår hade planerna diskuterats, sedan den unge arkitekten John Granert på stadsbyggnadskontoret börjat ifrågasätta gatukontorets och Lokaltrafikens påstående att almarna måste fällas.
Nationalskalden Evert Taube hade, inför frågans avgörande i kommunfullmäktige, skrivit ett brev till politikerna: "Om regering och kommuner i Sverige får fortfara att utöva sitt förstörelseverk från Stora Sjöfallet till almarna i Kungsträdgården /.../ så blir Sverige inte längre ett civiliserat land. Vi blir barbarer." Men fullmäktige antog planen. Stockholms Lokaltrafiks chef Helge Berglund konstaterade att "skulle vi följa folkopinionen och alla dess vindlingar bleve det här samhället aldrig byggt". Planen överklagades till regeringen men utan framgång.
Barbarer stod mot byalag. Helt enligt klassisk Asterixmodell (det första Asterixalbumet på svenska kom ut kärlekssommaren 1967).
Almarna blev länken mellan det lilla (tehuset, mötesplatsen, byalaget!) och det stora (riksdagshuset, banken, slottet). En typ av plats som stadsbyggnadsskribenten Jane Jacobs kallat övergången mellan den politiskt maktlösa gatan, och den politiskt mäktiga staden.
Oordning, konflikt och kamp utgör normaltillståndet i den urbana utvecklingen i det kapitalistiska samhället, skriver kulturgeografen David Harvey i en av texterna i den nyutkomna textsamlingen
Ojämlikhetens nya geografi (Atlas). En av almarna bär fortfarande spår av sågklingorna. Det som hände var att stadens ledning (främst folkpartisterna Paul Grabö och Gunnar Hjerne, samt socialdemokraten Hjalmar Mehr) utövade, det som Harvey kallar sin "skenbartneutrala makt över rummet".
Följden blev den här: Klockan 02.50 kommer arbetare med motorsågar. Så här berättar polisbefälet: "Demonstranter bröt ett hål i högra flygeln och rusade fram mot almarna. En demonstrant angrep en arbetares såg. Ett tiotal klättrade upp på tehusets tak." Polisen rider emot demonstranterna med hästar. Dagens Eko rapporterar, i bakgrunden hörs motorsågar, trots att folk sitter i träden, och skrik (aj!), reportern säger andfått: "en polishäst välts omkull, poliserna slår vilt med ridpiskorna, polisen har ett svårt läge, det kastas stora stenblock mot dem, det här är kusligt".
Jane Jacobs. Foto: Arkiv
Skådespelaren Johannes Brost släpas från platsen i sin fransjacka, med bitsår från hundar i vaderna. Efter den 12 maj belägrades almarna. "Tält restes, hängmattor sattes upp i träden, bespisning och underhållning arrangerades", skriver Börje Karlsson i den nyutkomna boken Från
almstrid till trängselskatt (Stockholmia).
Gunnar Hjerne kommenterade i Dagens Nyheter den 13 maj: "Ska vi ha demokrati eller anarki?". Hjalmar Mehr skyllde på medierna. Den socialdemokratiska arbetarekommunen skrev ett brev till Aftonbladets chefredaktörer och beklagade att tidningen "valt linjen att tjuta med ulvarna och delta i den massmediahysteri som utvecklats i denna fråga". Även chefen för Sveriges Radio fick ett brev.
David Harvey skriver om tiden, rummet och pengarna: "Makt över rummet är av yttersta strategisk vikt i alla maktstrider, vilket varje general och geopolitiker känner till. Rumslig konkurrens är dock alltid monopolitisk, eftersom två funktioner inte kan finnas på exakt samma plats i rummet. Den som sätter sig i besittning av vissa strategiska platser kan skaffa sig oproportionerligt stor plats i det övergripande rummet".
Kampen om platsen kring Almarna.
Almstriden kom att förändra den fakvtiska platsen, men också den politiska staden. Anders Gullberg skriver i sin bok
City - drömmen om ett nytt hjärta om hur en era av tilltagande maktkoncentration inom stadsbyggandet bröts med almstriden. Dåvarande stads-arkitekten Torsten Westman sammanfattade det som att almstriden "slog ut fönstren i stadshuset".
Det är inte omöjligt att se hela processen kring ombyggnaden Slussen i Stockholm i det ljuset. När Sten Nordin (M) med ett nöjt leende häromveckan kallade det senaste förslaget för "Stockholmarnas Slussen" och pekar på vilka förändringar protesterna inneburit, gör han det med Hjalmar Mehrs obeveklighet i minnet. Mehr som avslutade almstridshistorien med att konstatera att man "böjt sig för ett parlament utanför Stadshuset".
Socialdemokratin ansåg i stort sett att man bara administrerade samhället och tog tydligt avstånd från utomparlamentariskt våld som förändringsmetod. Mehr fick aldrig något uttalat stöd från Socialdemokraterna centralt, skriver David Helldén i sin avhandling
Demokratin utmanas. Almstriden och det politiska etablissemanget. Olof Palme höll dock ett tal sommaren 1971 som inte explicit nämnde almstriden, men som tycks tolka och tala om den: "Vi har inte tid med revolutionära drömmar. Ty vi har allt för mycket att uträtta för att förbättra och förändra det svenska samhället. Vi har inte råd med opportunistiska lekar med våldet, vare sig i stort som smått."
Tehuset under almarna, våren 2011, en sval vårvind, en solbränd tunnhårig man i vita linnebyxor och fritidsjacka har rest in från Älvsjö, han beställer en kaffe latte, gråsparvarna slåss om hans bulle. Turister vrider huvudena upp mot Karl XII:s utsträckta finger. Medborgare med Clas Ohlson-kassar passerar. En banktjänsteman skyndar förbi, slipsen blåser upp och lägger sig på hans axel. Almfröna sitter redo att börja falla mot marken.
