"En genial tanke utmärks av att alla ord i den kan tas bort", skriver den polske författaren och journalisten Stanislaw Jerzy Lec i en av sina aforismer. De är avskalade alla "onödiga" ord - bara essensen, tankens kärna, finns kvar.

Lec tillhör efterkrigstidens mest egensinniga tänkare som med några få ord som vapen förhöll sig till en värld där människan var ett offer för totalitära ideologier. Så här kan det låta:

"När de ropar 'Leve framåtskridandet!' – fråga alltid: 'Framåtskridandet av vad?'"

Nu har ett urval av hans aforismer kommit ut på svenska i boken Ofriserade tankar i tolkning av tolv översättare, bland dem Anders Bodegård, Irena Grönberg, Stefan Ingvarsson och Jan Henrik Swahn.

Det sägs att en aforism är en roman på en rad. Sådana är Stanislaw Jerzy Lecs enradiga berättelser sprungna ur hans livserfarenhet.

"Såren läks, men ärren växer med oss."

Stanislaw Jerzy Lec föddes 1909 i den då polska staden Lwów (numera Lviv i Ukraina). Hans sefardiska förfäder blev av den österrikisk-ungerska kejsaren tilldelade en barontitel för sina insatser för kejsardömet. Men det passade inte den unge vänsterinriktade judiske skribenten att kallas baron i en tid av omvälvande skeenden under mellankrigstiden.

Så 1929 strök han barontiteln och det tillhörande adliga efternamnet de Tusch-Letz, och undertecknade sin första dikt, publicerad i en tidning i Kraków, med den förpolskade formen av sitt namn. Lec har sedan dess varit hans signatur.

"För att vara sig själv måste man vara någon."

När andra världskriget bröt ut befann han sig i Lwów, som då var ockuperad av sovjetiska trupper. Stalins terror drabbade alla som de nya makthavarna uppfattade som fiender. Ingen skillnad gjordes mellan den polska överklassen, som med bävan såg hur den polska nationen delades mellan Stalin och Hitler, och de vänsterintellektuella som när som helst kunde anklagas för att hysa sympatier som just vid detta tillfälle ansågs vara omstörtande.

"Hur många masker måste människan bära för att inte känna slaget i ansiktet?"

Två år senare flyttade fronten och Ukraina hamnade under tysk ockupation. Lec deporterades till ett nazistiskt arbetsläger - varken barontiteln från kejsaren eller hans föräldrars konvertering till protestantismen hjälpte honom. En tid senare lyckades han fly och anslöt sig till den underjordiska motståndsrörelsen.

"Jag hamnade på Helvetets botten. Fick höra knackande underifrån."

Efter kriget tjänstgjorde han en tid som Folkrepubliken Polens diplomat i Österrike. Vistelsen i Wien, en stad han mindes från sin ungdom ("Jag besökte Wien igen. Som jag har förändrats!"), avbröts när han och hans familj illegalt flydde till Israel. Men två år senare återvände han till ett Polen under stalinistiskt förtryck. Han "välkomnades" av regimen som en hemkommen son, men i praktiken behandlades han som förrädare, och han fick publiceringsförbud.

"I en stat där man känner till exakt datum för sina medborgares död kan man inrätta den perfekta planekonomin."

Det var ödets ironi att Stanislaw Jerzy Lec, som de sista åren av sitt liv gjorde sig känd för sylvassa aforismer riktade mot den kommunistiska regimen, gavs en statsbegravning när han dog 1966.

"Kanske är jag individualist. Jag har aldrig velat ligga i en massgrav."

"Varje civiliserad, tänkande människa borde varje kväll läsa tre eller fyra rader ur denna aforismbok innan hon somnar (om hon alls kommer att kunna somna)", skriver Umberto Eco på omslaget till Ofriserade tankar - en liten bok till formen men stor till innehållet.

Jackie Jakubowski

kulturen@expressen.se

Jackie Jakubowski är chefredaktör för Judisk krönika