Det märkliga är inte att några få personer stammar utan att fler inte gör det. Jan Gradvall ser en brittisk monark hålla sitt livs tal i årets stora Oscarfavorit.
Det vanligaste missförståndet om stamning är att man alltid kan höra den.
Fråga vad stamning är och de flesta nämner till exempel C-C-C-Claudius. Den romerske kejsaren i tv-serien – med sina tics och kulsprutekonsonanter – lämnade outplånliga intryck.
Jag, Claudius kvarstår som en av tidernas bästa tv-serier, men just för stamning är den vad Rain man är för autism.
En dramatisering som för 95 procent av de drabbade har väldigt lite med verkligheten att göra.
Det känns därför inte som en tillfällighet att huvudrollsinnehavaren i Jag, Claudius, Derek Jacobi, dyker upp i en biroll i stamningsfilmen The king’s speech som går upp på svenska biografer i dag. Filmen har med tolv nomineringar seglat upp som favoriten inför årets Oscargala.
Huvudrollsinnehavaren Colin Firth kan också redan nu göra plats på spiselkransen. I rollen som George VI – far till nuvarande drottning Elizabeth – är han den första trovärdiga stammaren i filmhistorien.
Schablonbilden är att man stammar för att man är osäker på vad man ska säga. Minns alla svettiga filmskurkar som börjar stamma när de blir pressade eller människor som stammar när de blir ertappade med en lögn.
Men stamning börjar – precis tvärtom – alltid med att man vet exakt vad man vill säga.
Meningarna finns där inne i ens huvud, fullständigt glasklara till både form och innehåll, men fastnar sedan där. Ungefär som ett sms där sändknappen hakar upp sig.
I en nyckelscen i The king’s speech konfronteras kung George med ärkebiskopen inne i Westminister Abbey. Ärkebiskopen spelas av Derek Jacobi som här fått rollen som den som inte stammar.
I nio av tio andra filmer hade kung George, precis som Claudius, börjat hacka svårt när han utmanas av ärkebiskopen. ”J-j-j-jag t-t-t-tolerar inte detta!”
Men Colin Firth reagerar som en stammare i riktiga livet. Han är så intensivt upptagen med att inte stamma att han säger så lite som möjligt.
I stället låter han oss tittare, enbart med sina ögon, ana allt han egentligen skulle vilja säga. Det är en blick pendlande mellan raseri, förtvivlan och slutgiltig uppgivenhet.
Ett alternativ för många stammare har någon gång varit att tystna helt.
Vad The king’s speech till 90 procent handlar om är relationen mellan George VI och hans australiske logoped, spelad av Geoffrey Rush, även han i sitt livs roll.
Geoffrey Rushs yrke har i en scen felaktigt översatts med talterapeut. När SF upptäckte misstaget var alla filmkopior redan printade.
Manusförfattaren, den 73-årige David Seidler, stammar själv. Seidler har sagt att han som tonåring var så medveten om sin stamning – och hur den gjorde andra obekväma – att han i stället valde att vara tyst.
I en sekvens som många biobesökare nog kommer att uppfatta som komisk – och visst, det är den – lär logopeden ut en massa olika övningar till sin patient. De hoppar runt i rummet, svingar med armarna, kliver upp på stolar, rullar runt matten, aktiverar bukstöd.
Men det är precis så behandlingen av stamning går till. Jag vet själv, jag gick hos en logoped i 13 år.
Ingen har fortfarande exakt klarlagt orsaken till stamning. Förklaringen är sannolikt en kombination av neurologiska, genetiska, psykologiska och sociologiska orsaker.
Men orsaken är ointressant. Oavsett vad som utlöser ens stamning så måste behandlingen nästan alltid börja med andningsövningar och muskulär avslappning.
Att fastna i ögonblicket ”C-C-C-Claudius” är så traumatiserande – som att bli stående vid en avgrund där total tystnad väntar nedanför – att minnet av det även fortplantar sig och cementerar sig muskulärt.
Jag frågade tidigt min logoped varför hon hade en färgglad boll i rummet. Svaret var att när småbarn tar emot och kastar en boll kan spänningar släppa – och orden komma fram.
Att kunna tala är självklart för den som behärskar det. Men att tala är ett resultat av det mest komplicerade muskelsamspel som människan uppvisar.
Det märkliga är inte att några får tal-svårigheter, det märkliga är att så många inte får det.
Tal bygger på ett samspel mellan cirka 200 olika muskler. När man talar skickas varje sekund 140 000 nervimpulser ut till dessa muskler. Att reda ut felkopplingar i denna programmering tar tid.
För att undvika att stamma kontrollerar jag själv mitt bukstöd flera gånger varje vaken timme. Jag gör fortfarande andningsövningar varje dag.
Men i och med att jag valt att inte berätta om det för någon är det få i omgivningen som uppfattar min dolda stamning.
Stamning är tre till fyra gånger vanligare hos män än hos kvinnor. Fyra procent av alla barn stammar vid någon tidpunkt i någon form. De flesta barn blir av med det, men en procent vuxna lever med stamning livet ut.
Logopeder skiljer mellan yttre stamning och inre stamning. Den yttre är det som omgivningen hör. Den inre är alla de blockeringar man lyckas parera; ofta med ett högt pris av ångest, självförakt och underlägsenhetskänslor som följd.
Det vanligaste tricket för stammare är att vi byter ord. När jag ska säga ett ord som jag känner att jag ska börja stamma på – värst är konsonanter som K, G, P och D – så byter jag ord på en mikrodels sekund.
Jag hade länge svårt att förklara vad jag höll på med, men det blev lättare när mobilens T9-funktion dök upp. Vad man gör för att undvika att stamma är helt enkelt att utveckla en inre T9, en rullmeny med olika alternativa ord.
När kung George ska hålla sitt avgörande radiotal fastnar han på bokstaven P som i people. I och med att det är ett tal till nationen under andra världskriget så kan han heller inte ersätta people med ett annat ord.
Men logopeden ger honom nyckeln att öppna låsningen. ”Bounce on it”, säger Geoffrey Rush. Studsa på ordet.
Vad Colin Firth sedan får rådet att göra är att lägga till ett knappt hörbar ”a” innan ”p”. Vad han kallar Storbritanniens folk för i talet är egentligen ”a-people”; det är den lilla justeringen som får hans 200 talmuskler att återigen samspela.
Stamning kan också ha en positiv bi- effekt: det tvingar en till en förhöjd språklig medvetenhet och kreativitet.
Det är ingen tillfällighet att många stammare blir goda retoriker och talare (Carl Bildt), radioröster (Kjell Albin Abrahamson), poeter (Göran Sonnevi) eller sångare och textförfattare (Orup, Beppe Wolgers).
Jag tror inte att jag själv hade lagt ned lika mycket tid på att uttrycka mig i skrift om inte stamningen tvingat mig till så många stunder av ofrivillig tystnad under uppväxten.
Via mejl ställer jag några frågor om stamning till Joan Didion.
När jag intervjuade Didion i hennes hem för några år sedan reagerade hon inte när jag fastnade ett par gånger och mina kulsprutekonsonanter sköt mitt självförtroende i sank.
Hon verkade vara van. Hennes make John Gregory Dunne, vars bortgång hon skriver om i Ett år av magiskt tänkande, var stammare.
Ett par timmar efter att jag mejlat henne plingar det till i mejlboxen.
”Av en ren slump talade jag med änkan till Johns yngre bror (Stephen) härom veckan”, skriver Joan Didion. ”Både hon och jag hade sett The king’s speech på bio och slogs av hur trovärdig den var och hur mycket vi kände igen. John fick kontroll över sin stamning när han var runt 30, men den fortsatte att dyka upp ibland. Han och hans yngre bror talade ofta om stamning och olika tekniker för att undvika den.”
För den som stammar finns en annan tröst. Den moderna tekniken har gjort att det i dag är lättare än någonsin tidigare i historien att göra sin röst hörd trots att man har svårt att tala.
Sms, mejl, Facebook och Twitter är fantastiska uppfinningar för den som känner samma skräck inför telefoner och mikrofoner som kung George.
I dag kan man vara tyst när man håller tal.
FOTNOT. The king's speech har premiär i dag och recenseras på dagens XL-sidor.
FOTNOT 2. SF:s översättare har i efterhand påpekat att uttrycket logoped inte användes på 1930-talet. Geoffrey Rushs karaktär saknar dessutom formell utbildning. Valet av talterapeut passar därför bättre.
