Det är lögn att Mariagestaltens återkomst i Sverige inte har med invandringen att göra.
Elisabeth Hjorth inleder påsken med en återkoppling till vinterns feministdebatt.
Inför påsken fylls det heliga landet av pilgrimer. I Uppståndelsekyrkan i Jerusalem blir köerna längre och längre. Jag trängs med de religiösa turisterna och försöker frammana åtminstone någon liten känsla av andakt. Det är som förgjort. Men ett slags storögd förundran drabbar mig, eftersom jag inte i någon kyrka sett en sådan mängd rökelsekar, heliga ting och ivriga människor.
Verner von Heidenstam konstaterade på sin tid att svenskarna sedan hedenhös "voro böjda för religiositet", men att böjelsen var av ett annat slag än den latinska. I Norden har den stilla andakten, gärna i närheten av Moder Natur, stått högst i kurs. Att lägga händer och läppar mot ikoner betingar inte samma upplevelse.
Heidenstams analys var förstås konstruerad för att förstärka en nationalistisk tes att svenskens lynne är av ett alldeles särskilt slag. Men det räcker med att sträcka sig i några hundra år bakåt i den svenska bildkonsten för att begripa att bilderna och tingen varit oundgängliga också här.
Samma sak är det med Moder Maria. Om hon under en tid varit utkonkurrerad av Moder Natur så är hon nu på väg att slå tillbaka med full kraft. Det är upplyftande att hon i Sverige gör det i form av en feministisk debatt.
I Jerusalem är religionen ständigt närvarande, på gott och ont (mest ont kan man tycka). När jag går omkring bland alla Marior och hennes fans tänker jag att det vore synd om vårens svenska Mariastrid stannar vid ett generationskrig mellan sekulära queerfeminister och essentialister. Därmed utesluts åter en mängd kvinnor som faktiskt har en Mariarelation. Att de inte tillhör den svenska medelklassfeminismen behöver väl knappast sägas.
En av de saker jag finner problematiska i Ebba Witt-Brattströms debattartiklar om Historiska museets pågående utställning är hennes upprördhet över att Mariadyrkan framställs som "utländsk" (DN 11/2). Utlänningarna ska alltså inte komma och göra anspråk på Maria, ty vi vet att hon är djupt avhållen bland de svenska kvinnorna. Det hindrar inte att Brattström i nästa artikel obekymrat hänvisar till "Rinkeby" när det passar in i den egna argumentationen. (DN 27/2)
Själv måste jag konstatera att Maria inte har varit någon viktig person i mitt liv. Uppväxt i en protestantisk tradition, livrädd för att ge Maria den minsta lillfingernagel av gudomlighet, har det räckt så bra med Gud och Jesus. Gud med feminint genus då (och då). Men när jag träffat människor från andra religiösa traditioner har jag förstått att hon är stor, BIG in Chile och Syrien till exempel. Uppskattad av både kvinnor och män. Det vore lögn att påstå att Marias återkomst i Sverige inte har med invandringen att göra.
För egen del tycker jag att det är lätt att se att Maria reproducerar ideal som inte är särskilt roliga. Roligt blir det först när hon erbjuds nya möjligheter. "Medmänsklighetens etik" som Brattström skriver om, låter strålande. Direkt dålig verkar däremot idén att Maria ska representera "det gudomliga i dess feminina princip". Vad är det?
Ebba Witt-Brattström är naturligtvis i sin fulla rätt att fortsätta nagla fast Maria vid den livmoder som är så helig, precis som Kristina Lugn har rätt att fantisera om ängeln Gabriel som våldtäktsman. Därutöver finns det exegeter som arbetar hela dagarna med att pröva hypoteser för att kunna avgöra vilka tolkningar som är bra och vilka som är mindre bra.
För att återvända till nyckelfrågan, uteslutningen av de icke-sekulära, så menar jag att det finns ett problem här. Rakel Chukri satte fingret på det i sin artikel "Var är resten av kvinnorna?" (Sydsvenskan 8/3). Hon beskriver de feministiska framgångarna i det assyriska kollektivet, som precis som vanligt har följts av en backlash. Vem solidariserar sig med de assyriska kvinnorna (och pingstvännerna)? undrar Chukri.
Inte är det de feminister som i ett panelsamtal om religion på Feministiskt Forum 2009 dissar sina latinamerikanska systrar, som är så tokiga att de tror att det går att vara katoliker och feminister. De får väl hålla på med sitt, säger någon till sist. Men vi måste föra vår kamp. Tack och adjö.
Att lämna de religiösa kvinnorna utanför är att hänvisa dem till fortsatt essentialisering. Till hemmamammaskap med förbjuden sexualitet, som Chukri skriver. Varför? Varför ska religionerna få fortsätta stå oemotsagda med sina sakraliserade könsskillnader? Varför drar inte fler ut i queerkamp om texterna? Hur kan man tro att det finns något mer effektivt sätt att bemöta påvens nyårstal, som just handlade om gudagivna skillnader, än att med kunskap visa dess bristfällighet?
Den av skönandar så utskällda nyöversättningen av Gamla testamentet år 2000 gjorde en revolutionerande ändring på Bibelns första sida. I 1 Mos 1:27 står det inte längre att Gud skapade människan till man och kvinna. Som man och kvinna skapade han dem. Det är något annat det. Men vad? Texten tål att forskas kring. Precis som Mariagestaltens ambivalenta förhållande till kropp, sexuell identitet och reproduktion utgör den en fullgod utgångspunkt för en kritik av hur kategorierna man och kvinna konstrueras. Jag tycker att de religiösa feministerna borde få vara med i matchen.
