SYLARNA. Vi har nu sprungit sju mil på två dagar och har knappt två kvar i svag nedförsbacke till målet och duschen på fjällstationen nere i Storulvån. Det är söndag i september. Himlen är väldig, luften klar, hjortronen mogna och dvärgbjörken kommer snart att skifta i rött. Vi är lyckliga och skadefria och stannar var 20:e minut och dricker i bäckarna och pratar om varför man springer eftersom jag fått i uppdrag att skriva denna artikel.

Varför säljer Stockholm Marathon slut på några månader? Varför har Sverige på bara några år fått en stark och växande långloppskultur med fantasifulla up Arikelförfattaren sätter det ena benet före det andra. Foto: Olof Ekbergplägg i alla möjliga och omöjliga miljöer? Springa och simma i skärgården, springa i natten, springa långt i backar, springa längre än tio mil, från Skåne till Lappland arrangeras alla varianter man kan tänka sig. Varför springer folk numera i fjällen i stället för att vandra?

Vi hittar plötsligt en tuva med ståtliga hjortron och fastställer tre populära förklaringar som vi inte känner igen oss i.

Den vanligaste är att vi i löpningen hittat en skenbar frizon i ett liv vi egentligen inte står ut med. Du ska hämta och lämna på dagis, vara en engagerad skolförälder, en intressant och kärleksfull partner, en lyckad chef på departementet eller redaktionen eller på företaget och om det inte går ska du vara en lika lyckad specialist, helst doktorerad, med en minimilön på 45 000 kronor i månaden, och du ska inte ha mage. Du ska vara smal och vältränad och behaga dina kvinnliga överordnade, åtminstone som lunchsällskap.

Det är grundvillkoren och eftersom du inte har tid till alltsammans och blir ganska stressad, särskilt om du också ska kakla om badrummet i källaren och plantera om klängrosorna, måste du hitta en plats där du får vara fri och därför springer du, långt och länge och långt bort, i flera timmar.

Och för att motivera denna extrema ansträngning är det bra att ha en rejäl manlig tävling framför sig där man kan få en tid och tydlig bekräftelse i stället för allt annat bjäfs och otydlig feedback i det övriga livet.

Och därför springer man? Nej. Vi dricker i en vacker jokk med flata röda stenar, äter russin och jordnötter och enas om att myten om den vilsne medelålders mannen är den mest elakartade backlash-idé som cirkulerar just nu. Vi känner inte igen oss och vi känner inte en enda man som är frustrerad för att han hämtar sina barn på eftermiddagarna, tvärtom verkar alla gilla att gå tidigt från jobbet och äntligen få tillgång till samma ursäkt som kvinnorna haft när de växlat ner i arbetslivet.

Den andra vanliga förklaringen är att vi genom att springa ovanligt långt vill markera vår status. Långlöpning visar att vi har kontroll och våra långa, seniga och smala underben visar att vi aldrig låter den loja latheten bestämma över våra liv. Vi ligger inte i soffan på lördagsförmiddagar. Vi ryggar inte för regn och blåst eller snö och kyla, vi gör vad vi planerat och tillhör därför en socioekonomisk grupp som också kan ta ansvar för staten, helst finansdepartementet, eller för företagets internationella expansion. Vi är män att lita på.

Ungefär som man kunde lita på reservarna förr i tiden. Och på de sällsynta festerna är det faktiskt finare att springa under tre timmar på maran än att vara förmögen eller känd eller ha ett jobb med 200 hotellnätter om året.

Vi skrämmer upp en flock renar och håller med om det där med tre timmar, det är onekligen respektingivande. Men i övrigt har klassanalytikerna och Susanne Ljung helt fel. Det är inte omgivningens förväntningar som får oss att springa tre mil varje lördagsförmiddag eller löpa häruppe. Den där pladdrande klassen känns väldigt avlägsen och ingen av oss har någonsin tänkt på den under sista milen på maran.

Då tänker man på mycket viktigare saker, som till exempel att sätta det ena benet före det andra.

Den tredje förklaringen är att vi på grund av sjunkande testosteronhalter börjat intressera oss för långsamhet. Snabba rörelser och bollspel medför skaderisk och 25-åringarna är snabbare på milen men de kan inte springa fem mil vilket vi kan, bara vi tar det lugnt. Långkok, långkölade segelbåtar, långsamma kärleksakter och långlopp är den 45-årige mannens sista crescendo och det håller långt in i 50-årsåldern, sen får man börja med flugfiske och vila knäna.

Vi tittar försiktigt på varandra och dricker i nästa bäck och kan möjligen acceptera glädjen i att fortfarande vara bäst på något men att löpningens drivkraft skulle vara åldersnoja håller vi inte med om.

Vi har ju sprungit sedan vi var 14 år och det tar många, många år att bygga upp ligament och muskler och förbränningskapacitet och det är faktiskt först nu vi har psyke och fysik som klarar påfrestningen att springa riktigt långt.

Vi fortsätter ner i dalen, passerar snart de första fjällbjörkarna och vänder oss om och säger adjö till kalfjället för denna gång. Det är svindlande vackert och ljuset har gulnat lite under dagen och varslar om höst.

Alla dessa förklaringar är meningslösa. Egentligen är frågan om varför vi springer meningslös. Svaret är för enkelt och för viktigt för att väcka större intresse och därför hittar man det aldrig i alla löpartidningar, löparartiklar, löparböcker eller långlopps-dvd:er.

Vi springer för att det är roligt. Barn springer för att det är roligt och ingen frågar dem varför de springer men sanningen är att de springer för att det är lyckligt att vara människa och om man fortfarande känner så 40 år senare och inte tyngs av hårt kroppsarbete springer man av samma skäl. Det finns inte mer att säga. Det är roligt att springa och det är roligt att springa långt eftersom man kan det.

I Storulvån träffar vi en tjej som också sprungit i fjällen under helgen, helt ensam. Hon slår sig ner vid vårt lunchbord och äter torsk och äggsås och potatis och är glad och rosenkindad. Hon har också haft roligt och vi säger inget om det men vet allt om hennes lycka.

PM Nilsson

Fotnot: PM Nilsson sprang Stockholm Marathon 2012 på 2.54.24.