När Googles marknadschef för Mellanöstern och Nordafrika greps av säkerhetspolis den 27 januari förra året fick den egyptiska revolutionen en posterboy. Wael Ghonim var den dittills hemliga administratören av en Facebooksida som samlat hundratusentals välutbildade, unga egyptier och en av dem som tagit initiativ till demonstrationerna den 25 januari.
Han tillbringade elva dagar med förbundna ögon och handfängsel i säkerhetspolisens ökända våld, gripen mest av en slump för att han ätit middag med två amerikanska kollegor på Google (regimen trodde att amerikanerna var CIA-agenter).
När han släpptes åkte han rakt till en tv-studio där hans spontana och upprörda tårar över bilder på polisens våld mot unga demonstranter fick ännu fler människor att strömma till Tahrir.
Lagom till ettårsdagen av revolutionen kommer hans bok
Revolution 2.0 ut på flera språk samtidigt. Boken skildrar hur en uttalat apolitisk, internetfrälst patriot - vars högsta dröm var att få arbeta för just Google - förvandlas till tangentbordsrevolutionär.
Som sådan blir han inte bara hyllad av massorna vid de fåtaliga besöken på Tahrir, utan också utnyttjad av regimen som ser en chans att slå dunster i den, minst sagt, politiskt naiva Ghonim.
Som bok betraktat är det svårt att förhålla sig till
Revolution 2.0. Den är skriven under fyra månader, och lider svårt av omständliga skildringar av vem som lade upp vilken kommentar på nätet och genomgångar av hur Ghonims betyg såg ut under gymnasiet. Den slutar abrupt med Hosni Mubaraks avgång och saknar all form av analys sina över 300 sidor till trots.
Samtidigt är den ett tidsdokument, om än mer likt ett realtidsflöde på nätet i slowmotion, och skildringarna inifrån fängelset och vad psykisk tortyr gör med en människa är viktig läsning.
Kanske är det känslan av att omvärlden så gärna ville göra Wael Ghonim till revolutionens hjälte som skaver. Han är liksom beviset för att det som snabbt kom att kallas för "Twitter-revolution", på grund av att information och organisering i stor utsträckning spreds och skedde på sociala medier, är en idébild som stämmer.
Samtidigt var, och är, protesterna via Tahrir och i hela arabvärlden ett bevis på att revolutioner är omöjliga utan kollektiv kroppslighet.
För första gången i Egyptens historia samlades människor från alla samhällsklasser till gemensamma, och gigantiska, protester. Efter 18 dagar hade de gjort det ingen trodde möjligt: störtat diktatorn, tillika en av västvärldens mest omhuldade för den regionala "stabilitet" och IMF-ekonomism som regimen garanterade. 850 egyptier miste livet, många tusen skadades.
Lina Ben Mhenni är tunisisk bloggare. Foto: Cyril Folliot
Den tunisiska bloggaren Lina Ben Mhennis bok
Tunisian girl lider av motsatsen till Wael Ghonims pratglada ordmassor. Blott 54 sidor lång skrapar den bara på ytan i en blandning av återberättade händelser och dito blogginlägg. Engelskläraren Lina Ben Mhenni använde sin blogg till medborgarjournalistik före och under upproret mot diktatorn Ben Ali. På gatorna bland aktivister och våldsam polis, framför datorn för att sprida bilderna av regimens våldsamma repression.
Hela den arabiska vårens viktigaste katalysator var just revolutionen i Tunisien. Utan Tunisiens modiga många inget Tahrir, inget Benghazi, inga svårsläckta frihetskamper i Jemen och Syrien.
Än i dag fortsätter Tunisien att vara revolutionernas viktigaste kugge. Om den nuvarande koalitionen mellan islamistiska Ennahda och två mindre vänster- och liberala partier lyckas skriva en konstitution som garanterar religionsfrihet och kvinnors rättigheter är det inte bara revolutionens förverkligande i ett land. Det skulle också tvinga västvärlden att sluta göra skillnad på politiska partier grundade i islam och kristdemokratiska, som tyska CDU. Framför allt skulle en demokratisk framgång i Tunisien visa en möjlig och pragmatisk framtid för andra diktaturskadade stater.
Wael Ghonim Foto: Natur & Kultur
Dit är det ännu en lång väg i Egypten, där Tahrir fylls åter i dag. Demonstranternas främsta mål kommer inte att vara att fira ettårsdagen av upprorets inledning, utan att föra fram krav på demokrati. Det är fortfarande, nästan 60 år efter militärkuppen 1952, militären som styr landet. Sedan Mubarak avgick har mer än 12 000 personer ställts inför militär domstol. Kvinnor har trakasserats och tvingats till förnedrande "oskuldstester", flera dödsoffer har fallit för militärens kulor.
Fortfarande är det sina liv och kroppar människor sätter på spel.
