Att Fanny och Alexander är en teaterföreställning och inte bara en överföring från filmduk till scengolv, gör Stefan Larsson klart redan från början. Alexander kommer in och ser med lätt förfäran den fullsatta salongen, lyfter därefter upp Dramatens ridå och fortsätter in genom ytterligare ett draperi. Om teatersalongen är den stora världen, är Dramatenscenen den inte fullt lika stora världen, och den plats som spelet handlar om den lilla världen, teatern i teatern.
På vridscenen som roterar runt i Rufus Didwiszus listiga scenografi står kulissenheterna på rad och vänder ömsom de snickrade träryggarna mot publiken, ömsom det rum i den Ekdahlska våningen eller biskopsgården där den aktuella scenen i klippordningen utspelar sig. Vi blir nästan slagna i huvudet med den upprepade påminnelsen om att det här är banne mig teater, ingenting annat.
Till en början går det dock inte att lägga bort minnesbilderna från filmen som de flesta av oss har sett flera gånger. De skymmer synfältet som en spindelväv, och även om man tycker sig se klart är det ändå något som klibbar fast i ögonfransarna. Man kan tycka att Jonas Karlssons Gustav Adolf i samlagsscenen med barnjungfrun Maj väl mycket imiterar Jarl Kulle, och att Christopher Wagelins Carl i sängkammaruppgörelsen med den tyska hustrun tvärtom mera liknar en uppskruvad docka än Börje Ahlstedt, detta i medvetenhet om att en annan Carl med tysk hustru premiärkvällen sitter i den kungliga logen.
Men Jonas Karlsson blir alltmer Jonas Karlsson med sin speciella handgestik och Wagelin bleknar liksom Ahlstedt bort efter den där sängkammarscenen. I andra akten har spindelväven släppt sitt grepp och man sitter plötsligt och ser en föreställning som lever av alldeles egen kraft.
Reine Brynolfssons biskop har inte Jan Malmsjös bildsköna stramhet, utan är en mera slingrande typ, en jesuit med dolken i kavajärmen. Hans förhör med den trotsige Alexander - utmärkt spelad av den unge Viktor Lindblad Poturaj - blir rentav starkare på scenen än i filmen.
Just det händer inte så ofta. Men med ett bra manus och bra skådepelare vore det väl fan om det inte skulle bli bra teater, vad än maestro Bergman må mumla i sin himmel.