Unga Tur i Kärrtorp ger kulturpolitisk aktualitet åt Eugène Ionescos absurdism. Margareta Sörenson gläds åt en galenskap som injicerar nytt liv i en död pjäs.
Absurdismen är nog död. Men leve absurdismen. I alla fall om man som lilla modiga Unga Tur lyckas ta Eugène Ionescos otympliga Noshörningen vid hornen och baxa den in i nuet.
Ionesco skrev sin pjäs 1954 och på det halva århundrade som har gått sedan dess har absurdismen både förfinats (Beckett), moderniserats (Beckett), post-modernisersats (post-Beckett) samt körts om nitton gånger av populärkulturen. Att människor förvandlas till noshörningar i allegorier, dystopier eller science fiction - inget kan vara mer vanligt och självklart i filmens eller serieteckningarnas värld.
Hos de unga i Unga Tur är man dessutom postironisk. Regidebuterande Olle Jernberg har med Moa Backmans grundliga bearbetning nosat sig fram till den kärna i absurdismen som var Ionescos - ett antiauktoritärt och envist försvar för individen, tvivel och hat mot allt slags överhet och mördande ironisk humor mot ängslig småborgerlighet.
Det diffust antydda ämbetsverk där huvudrollen i pjäsen, Berengér, arbetar har transponerats till den kulturnämnd som beslutar om Unga Turs anslag. En underbart galen, rolig och faktiskt politiskt allvarsam ö i pjäsen och en försvenskning som stämmer med Ionescos vilja att trolöst gå löst på allt som pompöst säger sig vara något.
Det finns, dessbättre, ingen Ionesco-polis såsom det finns en Beckett-polis - efterlevande som fått för sig att alla uppsättningar ska vara beskaffade som på 50-talet och surt motsätter sig alla förnyelser och variationer. Fritt fram alltså för "blind casting", här rent och snyggt genomfört med Lovisa Andersson i huvudrollen som den försiktigt genomsnittliga och lite alkoholiserade kontorsmannen Berengér.
Även i mindre roller spelar män kvinnor och viceversa. Uttrycket "blind" är egentligen missvisande. Här har man arbetat med öppna ögon och plockat poänger på könsbytena utan att falla i genusfällor. Rollen Daisy som spelas av Maia Hansson Bergquist görs i två spelstilar av samma aktris, dels som vanlig kvinna, dels som uppskruvat våp med knasdialekt i en mekanisk stil som sätter ljus på problematiken i Ionescos tidstypiska förminskning av kvinnor.
Men det är synd att pjäsens speltid består av två entimmarsdelar med en lång paus i mitten. Delarna är sinsemellan olika i stämning med en mer absurd och komisk första del och en allt svartare andra. Ett tätare tempo och lite strykningar skulle ha förstärkt det ökande klaustrofobiska trycket.
Martin Christensens scenografi är lågbudget, men effektiv med sina vita kuber i pjäsens första del, och lådor inslagna i svart plast i den andra. Unga Tur vågar friskt igen, och bekräftar vad alla egentligen vet: De små och dödsföraktande fria teatergrupperna betyder oändligt mycket mer än de magra erkännande de får i form av stöd från stat och kommun.
