En vacker amerikansk dam som jag beklagade litet grann när jag hörde att hon just skulle fylla 80, lugnade och tillrättavisade mig snabbt:
– Du glömmer triumfkänslan.
I dag den 19 juli fyller Jan Myrdal 80. Jag misstänker att det finns en och annan som inte delar triumfen. Själv tillönskar jag honom den och många flera. Ett barn av denna Brommas mycket utskällda Äppelvik som har gett upphov till flera arga självbiografier från min generation än hela det väldiga Västerbotten tillsammans, författare till flera meter böcker, är han egentligen ganska representativ för sin generation. Vars bild han har varit med om att prägla, och i vars idéer han har satt åtskilliga spår.
I titeln på en viktig bok kallade han sig en samtida europeisk intellektuell och en sådan har han faktiskt varit. Något som inte alltid är ett lovord. Europeiska intellektuella misstar sig mycket oftare och på mera elakartade sätt än europeiska ointellektuella. Sanningen om de ointellektuella är att de helt enkelt inte är lika lätta att entusiasmera. Det är på sätt och vis litet tryggare hos dem.
Listan över de intellektuellas tillkortakommanden under förra århundradet är praktiskt taget ändlös. Och det är nog ingen risk att den blir kortare i detta; obegriplig beundran för avskyvärda totalitära regimer, svaghet för bisarra framtidsscenarier, daltande med mördarband och förakt för solida demokratier. Stalins skräckvälde, Kambodjas röda khmerer, Maos ohyggliga stora språng – det är väl de tre pinsammaste av Jans förhastade identifikationer. För all del; han var inte ensam om att hylla Pol Pot och kulturrevolutionen. Det finns uttalanden från den tiden här och var som knappast tål att tas fram i dagsljus. Generationen gjorde förvisso misstag. Jan gjorde sina något mer bullersamt och publikt - jag hade så när sagt; med större talang - än mången senare ambassadör eller statssekreterare.
Men om det bara vore för dessa ställningstaganden skulle Jan Myrdal inte vara den viktiga ort han är när man försöker rita kartan över andra delen av det svenska tjugonde århundradet.
En utomordentligt vital prosastil präglad av gott humör, elakhet och sylvass iakttagelseförmåga gör hans barndomsskildringar till några av de intressantaste i sin period. Han kan vara kritisk också mot sig själv. Han har ett eidetiskt minne som kan komma flodtrafiken på Hudson en senhöstdag på fyrtiotalet att framstå som om vi såg den på journalfilm.
Jag tror att en av hans viktigaste insatser i själva verket har varit hans entusiasm för boken. En man som, inte olik en bokmal, knaprar sig igenom decennier av Revue des deux mondes och ger bort exemplar av Augustine Thierrys Le Tier État till vänner till höger och vänster därför att det är en bok som de absolut måste läsa, en sådan person kan aldrig undgå att påverka ungdomen. Jag tror han satte i gång en hel yngre generation med att läsa.
Och när vi talar om det bör vi inte glömma vad han har gjort för att fördjupa kännedomen om Balzac och - jag tvekar inte att skriva det - August Strindberg, hos unga människor. För dem som beundrade den obekymrade friskheten i ”Söndagsmorgnar” i Stockholmstidningen på sextiotalet och för dem som följde de första årgångarna av Folket i Bild/Kulturfront på sjuttiotalet blev Myrdal en förebild som läsare. Också av de svåra böckerna.
För mig är namnet förknippat med väldigt många minnen, privata och offentliga. Jag minns det gemensamma arbetet på Den onödiga samtiden, ofta bisarrt och alltid trivsamt, som ett av dessa bisarra samtal med en helt galen man på ett tåg, som då och då visar sig begripa massor av saker bättre än man själv.
Plötsliga insikter, ögonblick av den största klarsyn. Det hör också till den sammansatta bilden av Jan Myrdal. Det finns en intressant motsägelse här. Medan han i vad som nästan ser ut som ett fantasiliv letar ursäkter och rationella förklaringar för Mao eller Pol Pot visar han helt sunda instinkter när hans egen värld, det vill säga den svenska demokratin, förefaller direkt hotad av majoritetsorienterad maktpositivism.
– Var IB-affären verkligen så ruskig, frågade en ung människa, som hade sett en ny dokumentärfilm om den häromdagen.
Ja, skulle jag ha svarat. Den var mycket ruskig. När Bratt och Guillou hade arresterats, den ene på Centralen och den andre i sitt hem gick det en våg av skräck genom de svenska författare och andra intellektuella som inte helt identifierat sig med det statsbärande partiet. Det gick så långt att P O Enquist ryckte upp de marijuanaplantor som han hade i trädgården och som han hade hemfört i romanförfattarens helt lovliga avsikt att lära känna världen. Han tänkte sig att det kunde bli husundersökning.
Ett majoritetsparti hade utan riksdagens hörande begagnat sig av ett statens hemliga underrättelseorgan för att spionera på sina meningsmotståndare. Och de journalister som avslöjade detta kastades i fängelse.
I de dagarna formades för all framtid mångas samhällsuppfattning. Jan Myrdal som så ofta försvarat obehagliga främmande totalitära system, visade sig vara en god demokrat när det gällde det egna landets frihet och respekten för demokratiska institutioner. I tal och artiklar, i den nystartade tidskriften Folket i Bild/Kulturfront och inför en internationell offentlighet kämpade han för klarhet, parlamentarisk utredning och ansvarsutkrävande mot ett parti, socialdemokraterna, som så grovt överskridit gränsen mellan parti och statsmakt.
Här etablerades för all framtid nya klyftor, nya distinktioner mellan vi och dom. Ingen skall inbilla sig att IB-affären är avslutad. Än i denna dag vet vi inte vad som dolde sig under den så kallade sjukhusaffären i Göteborg. Det moraliska träsket kring Ebbe Carlsson och hans privata hemliga polis är bara till dels utrett. Den gemensamma kamp liberaler och socialister av Jan Myrdals modell den gången gemensamt förde mot ett groteskt maktfullkomligt socialdemokratiskt etablissemang gör att en hel del av oss fortfarande hälsar varandra med vänskap och respekt.
När det kom till en verklig demokratisk kris visade alltså Jan Myrdal, en samtida europeisk intellektuell, inte sällan förlorad i sina egna pojkaktiga fantasier, vad han verkligen gick för. Och det är det vackraste jag kan säga om honom på åttioårsdagen.
