Alla som är gamla nog minns bilderna från julen 1989. En visslande och buande folkmassa, en helikopter som lyfter, sedan klipp till en märklig rättegång i någon luguber barack följt av Nicolae och Elena Ceausescus döda kroppar på marken.
Efter scenerna från Berlinmurens öppnande är bilderna på det rumänska diktatorsparets avrättning de som blivit de mest klassiska symbolerna för östblockets sammanbrott. De dansande tyskarna på murens krön fick sin blodiga spegelbild i de dystert korniga bilderna från landet i Europas utkant.
Vad färre känner till är vad som hände för ganska exakt 20 år sedan. När Ceaucescu röjts ur vägen tog den nationella räddningsfronten, FSN, under ledning av kommunistpampen Ion Iliescu snabbt makten i Rumänien. Valfusket var omfattande. Tusentals studenter ockuperade Piata Universitati, förklarade torget för Rumäniens enda kommunistfria zon och krävde en dito regering.
Till slut blev det pinsamt också för Iliescu. Han uppmanade gruvarbetarna i landets sydvästra avkrokar, vilkas stöd han redan hade, att hjälpa honom att ”rädda revolutionen”.
De kom, tog påkar och hackor med sig till Bukarest och började 13 juni 1990 sin rensning av torget. Tusentals skadades. Siffrorna på antalet döda varierar mellan en- och tresiffriga tal beroende på vem man frågar.
Händelserna går under namnet Mineriaden och är det sår som det postkommunistiska Rumänien bygger på: Före detta partifunktionärer som snabbt bytt fot och duperar outbildade att bli de bödlar som räddar dem kvar vid makten.
Sedan 2007 är Rumänien med i EU. Ion Iliescu är en bloggande pensionär som friats från ansvar för händelserna under revolutionen. Rumänien försöker blicka framåt, blodfläckarna skiner ändå fram ibland.
Konstnären Elena Ciobanus undersöker postkommunistiska stadslandskap i verket Ode to joy.
Men – för att bättra på bilden av landet kan man alltid starta en konstbiennal, som visar sådär lagom vagt politisk och undersökande samtidskonst. Ett av verken på den fjärde Bukarestbiennalen som öppnade 21 maj anspelar faktiskt på händelserna 1990 – svenske Kalle Brolins film.
Biennalens tema spelar på dubbeltydigheten i tyskans Handlung (eller svenskans handling), det vill säga ordet kan betyda både det att göra något, själva agerandet, och en berättelse – handlingen i en bok eller film. Det är ett typiskt tema för vilken konstbiennal som helst. Samtidigt finns något intressant i ordets dubbelhet, detta med att skapa historia, som är applicerbart just på Rumänien.
Dagen före biennalens öppnande demonstrerade 40 000–50 000 människor i Bukarest. Lönerna för offentliganställda ska sänkas med 25 procent, pensionerna med 15 procent. Rumäniens offentliganställda är inte höginkomsttagare – en lärare tjänar runt 2 000 kronor i månaden. Gissa om de lägsta pensionerna är låga. Men landet behöver miljarder från IMF, och IMF sätter villkoren.
Ta denna ekonomi, lägg till en ovilja att göra upp med historien – Rumänien stred på Tysklands sida under andra världskriget, men nu ser man sig som ett offer för omständigheterna. Under Ceausescu spionerade hälften av rumänerna på övriga. Kommunisterna såg 1990 till att behålla makten med våld.
Inget av detta har man gjort upp med. Diskussioner om skuld och ansvar verkar vara ungefär lika populära som i Serbien.
I stället anas en förkärlek för myter framför historieskrivning och ett smått aggressivt sätt att tycka synd om sig själva på. Allt är alltid någon annans fel.
Koppla sedan det till grannlandet Ungern, vars befolkning minskade med två tredjedelar och landytan med tre fjärdedelar (bland annat till Rumänien) när det delades upp i och med Trianonfördraget. Titta därefter på hur Ungerns nya högerpopulistiska regering (som har stöd av ett parti som har en paramilitär gren!) härom veckan började dela ut pass till etniska ungrare i Slovakien.
Rama sedan in alltsammans i intakta om än ommålade kommunistiska strukturer – fråga Herta Müller om hennes relation till Ceausescus gamla säkerhets-tjänst – underhållna av delvis samma personer som då. Och toppa med en reflexmässig nationalism som för en nord-europé blir nästan parodisk.
Då blir Rumänien – varför inte med det tidigare ungerska Transsylvanien som centrum? – plötsligt scenen för en möjlig mardröm. Och den handlar inte om Dracula.
Den skulle bara vara ännu en sorglig fortsättning på det som började med ett pistolskott längre söderut på Balkan 1914.
Protesterna mot den liberala regeringens politik fortsätter. Min taxichaufför Marian kallar politikerna idioter. Cristina på hotellet är uttalad EU-skeptiker och tycker att Sverige borde lämna unionen. Andreea som jag pratade med för två år sedan har slutat. Kanske slutför hon sina ekonomistudier utomlands.
Nyligen hölls en förtroendeomröstning om regeringen. Den slutade med att regeringen får sitta kvar. Frågan är hur länge.
Fotnot. Konstbiennalen i Bukarest pågår till och med 25 juli.
