Att se en film är så likt att drömma. Biobesökaren går in i ett mörkt rum, slappnar av och låter bilderna skölja in över ett medvetande som inte riktigt kan styra sina egna tankar. Kanske har man axeln tätt intill en älskad, men i drömmen är man ensam. Eller tillsammans med några helt andra.
Det är därför få berättargrepp är så irriterande som att i filmens sista sekunder få veta att allt man just engagerats av var - med Pucks ord i En midsommarnattsdröm - "blott en dröm, en villa". Inte för att det förstör illusionen av att filmen var verklighet, utan för att det förstör illusionen av att den var en dröm. En extra drömnivå förstör det långsamma uppvaknandets njutning.

I Christopher Nolans sommarblockbuster Inception finns det inte två drömnivåer. Det finns tre. Eller fyra eller fem, beroende på hur man räknar.
Leonardo DiCaprio spelar en drömfabrikör på fel sida lagen. Han fäster elektroder vid sina offers huvud och bjuder in de sovande till förkonstruerade, arkitektoniskt imposanta drömlandskap. När människor sover har de garden nere, och i drömmen kan en drillad domptör lura vem som helst att avslöja sina innersta hemligheter.
DiCaprio rör sig världsvant mellan dröm och verklighet i sin jakt på topphemliga kvartalsredovisningar (han har mest skrupelfria finansmän som kunder), men snart ställs han inför en svårare utmaning: inte att stjäla en idé, utan att plantera en. Operationen är så komplicerad att det krävs ett specialutbildat narkosteam och en intrikat drömarkitektur i minst tre plan.

Drömmen är den fria fantasins spelplan, och det finns några makalösa drömbilder i Inception. Ett Paris som viker sig på mitten, ett slagsmål i en tyngdlös korridor.
Men filmen besväras av ett fundamentalt problem.
Premissen - att det är så otroligt svårt att plantera en idé i en annan människas inre - avslöjar en bristande tro på drömvärldars genomslagskraft. Om någon, borde en filmskapare veta att det inte behövs fem drömnivåer för att så frön till nya tankar. Det kan räcka med biografens enda.