Aase Berg läser en motsägelsefull och skrämmande berättelse om det avvikande barnets plats i världen.
De världsomvälvande läsupplevelserna blir färre med åren, men i gengäld djupare, som om ett långsamt, jättelikt fartyg nästan omärkligt ändrar kurs. Det finns böcker som äter sig in i kroppen och hjärnan, slår rot och blir kvar där, rent fysiskt.
När jag läser Sonya Hartnetts Torsdagsbarn händer just detta, och jag känner en enorm lättnad över att det trots allt finns en fundamental, känslomässig intelligens i världen.
Jag undrar om Sonya Hartnett vet om att hon är ungdomsboksförfattare. Klart hon vet, hon har ju fått Almapriset. Men enligt den suveräna översättaren Helena Ridelbergs efterord, känner hon till men ger blanka fan i den etikett som pålagts henne.
Hur som helst kommunicerar Hartnett inte särskilt öronmärkt med ungdomar, eller rättare sagt, hon skalar av mig min ålder som läsare och gör det svårt att se skillnaden mellan denna text och vilken känslomässigt banbrytande vuxenbok som helst.
Tematiken i Torsdagsbarn knyter ihop flera olösta trådar jag har gått och släpat på från andra böcker, utan att riktigt veta vad jag ska göra med dem. Joyce Carol Oates Dödgrävarens dotter möter Doris Lessings Det femte barnet möter Lionel Shrivers Vi måste tala om Kevin möter Iris Johanssons En annorlunda barndom. Till råga på allt anar jag ett sting av min favoritförfattare H P Lovecraft.
Alla dessa titlar kretsar kring barnets plats i världen och barndomens godhet/ ondska/ amoralitet. Utom Lovecrafts, där man med lite fantasi kan säga att ambivalensen hos de övriga barngestalterna växt in i kylan och förvandlats till ett hundraprocentigt missfoster som kravlar runt i blinda tunnlar under jord.
Det är just vad Tin, huvudpersonen Harpers säregna lillebror, gör i Torsdagsbarn. Bortom ondska och godhet, mänsklighet och djuriskhet blir han en långsamt alltmer förvildad, kattliknande tunnelgrävare som skapar labyrinter under berättelsens geografi. Man skulle kunna kalla Tin för en barn-gestaltningens Tintomara. Man skulle också kunna säga att han har väldigt många bokstavskombinationer.
Hur handskas då föräldrarna med en undertextuell och underjordisk Tintomara som inkarnerar hela det neurologiska och psykologiska avvikelsespektrat, som ställer till med total oreda i den sociala ordningen bara genom sin exi-stens, och som till råga på allt blir orsak till att hela huset rasar in i grottsystemen? Svar: de accepterar, det vill säga älskar. De gör faktiskt det. Och när de är förbannade eller förtvivlade eller förtryckta av fattigdom och inte orkar acceptera och älska, är de åtminstone lojala. Här har vi att göra med asfattiga föräldrar i depressionens Australien på 30-talet som lever i halvsvält och nöd men som ändå orkar älska sina väldigt jobbiga barn, inte på ett idealiserat, utan ett realistiskt och plågat sätt, och dessutom reflekterande och känslomässigt artikulerat.
Jag säger inte att det på något sätt är omöjligt, men det är inte precis det vanligaste sättet att gestalta misärproblematiken i en ungdoms- eller ens en vuxenbok.
Föräldrarna är väldigt ofta fienden, fångade i sin egen språklösa förtvivlan alternativt nåt slags idealiserade änglar. Jag har sällan sett så trovärdig och sårbar föräldra- barnkärlek som i Torsdagsbarn.
Eller? Är föräldrarna verkligen så inkännande som jag först inbillar mig? Ju längre berättelsen lider, desto mer tveksam blir jag. Idealiserar Harper sin egen tillvaro i realtid genom hela boken, på ett så intelligent och manipulativt sätt att jag uppattar själva nyanseringsförmågan som sanning? Är pappan i själva verket en alkoholiserad svinpäls? Hur stor vikt ska man lägga vid Harpers krassa konstaterande i slutet av boken: ”Enligt min erfarenhet pladdrade män bara om känsliga saker när de hade tittat för djupt i glaset.” Ska man som läsare låta det spilla över på hela intrigen retroaktivt, är alla känsliga (och okänsliga) saker urhasplade på fyllan? Och vad ska man tro om den äldre brodern Devons trötta korrigering av Harpers minnen: ”Du är för liten för att minnas. Han har alltid varit elak – både innan rucklet rasade, och efteråt.”
Tin underminerar den hårda jorden, berättelsen underminerar sig själv utan att för en enda sekund tappa trovärdighet.
Den underminerar mina tankar om ont och gott, om nöd och kärlek.
Jag fattar inte ens om slutet är lyckligt eller katastrofalt, och jag skiter i vilket. Nu bor Tin inuti mig, och där ska han bo kvar.
