Exklusivt utdrag ur Malte Perssons kommande sonettsamling Underjorden.
En herre med en svart portfölj i läder
(som döljer vilka bleka dokument?)
bredvid en gothsminkad musikstudent
(som döljer vad med hjälp av smink och kläder?)
bredvid en äldre dam i vitt som spänt
håller Chanel-handväskan tryckt mot sig,
bredvid en hantverkare bredvid mig -
mig som jag heller aldrig riktigt känt.
Det verkar saknas färg som kunde fylla
de fält som lämnats tomma. Är vi växter
som odlats i en källare? Vår mylla
en begraven hund? Vems skugga kastar jag
(som döljer vad i dessa slutna texter?)
mot underjordens mörka underlag?
Och någon gapar högt i vagnens mitt
och väcker en som fridfullt satt och sov,
försänkt i drömmens inre sommarlov;
medan en annan glömskt tuggar pommes frites.
En fjärde följer texten till en strof
i någon iPhone-innesluten hit.
Är någon här normal, ett genomsnitt?
Minst en av oss har hos en filosof
läst att "den sorgsnes värld är ej den glades".
Och alla i den flod av trafikanter
som rinner genom detta vardagshades
på väg till dagis, skola, hem, gym, jobb,
ger massan yta och volymen kanter:
unika själar i en solipsistisk mobb.
Men utarbetandet av stora planer,
som, utarbetad, man har glömt till måndag;
tyst sneglande på hon den snygga blonda
och dem med biblar, radband och koraner;
bland glada budskap nya telefoner
och självhjälpsböcker har behagat sända.
Så, och med andra medel som är kända,
fördrivs demoner och de små eoner
av daglig väntetid, som tar vårt liv
en liten sakta tuggad bit i taget,
i maskopi med våra tidsfördriv
som opiatlikt minskar obehaget
som resan, som, om än repetitiv,
har kvar ett sista uppslag ouppslaget.
Om paradiset fanns, som i reklamen,
där alla brister noggrant retuscheras,
och inget fanns som borde refuseras
i denna sånggudinnornas diktamen
eller bland allt som slarvigt affischeras
av realismens gud utanför ramen -
då skulle inte den där gamla damen
som saknar sittplats kyligt nonchaleras.
Då skulle inte Mnemosyne glömmas
på ålderns höst av sina barnbarnsbarn
och tvingas stå så här och vad art
directors gjort, bland dem vars minnen snart
likt alla gårdagars besked skall tömmas
i samma glömskas glupska papperskvarn.