Det lilla skav mellan publik o­ch skådespel som ofta blir på barn­teater slutar aldrig fascinera. Barnpublik vill ju ofta vara med och forma sin egen pjäs och ge skådespelarna direkt respons, och det klarar inte alla aktörer, aktriser och föreställningar. Men gänget i nya pjäsen Riddaren av de verkligt ­verkliga verkligheterna på By­teatern i Kalmar hanterar det här glappet i stort sett sömlöst.

När skådespelarna spelar upp en gruppdynamisk lek på premiären och några barn utbrister "Men det har vi ju redan sett!" blir de faktiskt hörda, om än inte nödvändigtvis lydda. Men det sista är heller inget det viktiga.

Pjäsen, den första i en trilogi och baserad på Cervantes Don Quijote, är överhuvudtaget sömlös teater, tablåer av koreograferad lek och en våga-vara-annorlunda-filosofi som hakar i varandra, fyllda av dans, mim, nycirkus, trolleri, musik och saga.

Här får alla plats. Scenteknikern är en tjej med slöja, Sara Glaser med dragspel är inte längst men ändå starkast av alla, Björn JohanssonBoklund är en akrobatisk danskille med stor scenisk humor, Martin ­Ellborg en varieté-man med mjuka vibbar av god länsteater som jag minns den från min barndom, och Anna-Karin Rapp en flöjtist som kanske är den mesta Don Quijoten av dem alla, med en dröm om fred och jämlikhet på jorden.

Alla turas de om att vara riddaren med väderkvarnarna som ska rädda världen. Kön spelar ingen roll, att bejaka drömmen är viktigare.

Utan lite inbyggt grus i maskineriet skulle det bli outhärdligt gulligt. Nu får vi i stället ett slut som känns i magen, som är riktigt sorgligt om än med ljus slutklang. Jag skrattar, gapar stort, vill också lägga mig i.