I veckan var jag på galapremiär. Vi hade inte barnen, Mark hade rest till sin mamma på Åland och jag var för en gångs skull ledig på kvällen vilket annars inte händer mer än två eller tre gånger på hela hösten.
Alltså premiär.
Andra delen i Stieg Larsson-trilogin,
Flickan som lekte med elden. De skulle ha premiär samtidigt på alla biograferna på Filmstaden Sergel. Gala! Glamour! ”Vi får njuta av Champagne och utsökta canapéer” som det stod i inbjudan.
Vem vill inte ha champagne och utsökta canapéer!
(När vi var små hade vi en sorts soffa som vi kallade canapé. Undrar om den också var utsökt?)
Så på med hela jeans utan barnkladd och hål på knäna och cykla iväg till Hötorget där jag mötte upp min stiliga unge vän Björn som skulle eskortera mig genom kamerablixtarna.
Problemet är att jag inte bara mötte upp min stilige unge vän utan också de 2 500 andra som också skulle gå på premiär och njuta av champagne och utsökta canapéer. Kön ringlade sig i en gigantisk cirkel över hela Hötorget.
Om man någon gång varit på galapremiär på sistone vet man att det numera inte bara är Hänt i Veckan och Svensk Damtidning som står med var sin fotograf. Det är tjogtals med fotografer och journalister, de flesta från olika små webbsajter, kvällstidningsjournalisterna passar också på att göra kändisenkäter där varje kändis måste stanna några minuter för att svara på frågor som ”Hur brukar du leka med elden?”, och ”Är det roligt att Sverige fått en hjältinna som går ’both ways’?” (Det sista var en pryd omskrivning för att hjältinnan är bisexuell).
Att svara intelligent på de här frågorna kräver sin kändis.
Och eftersom rätt många kändisar inte är så vidare värst intelligenta tar det en jävla tid.
För varje känd människa tar det alltså hur länge som helst att fotograferas och svara på enkätfrågor, och eftersom man blivit bjuden poserar man snällt och försöker svara på frågor som man i vanliga fall skulle besvara med motfrågan: ”Har du rökt hasch?”
Den här gången hade man också kommit på idén att i demokratisk anda låta alldeles vanliga och okända människor köpa galapremiärbiljetter för bara en 300 spänn.
Så att man fick beblanda sig med de mer kända och njuta utsökta canapéer.
Folkfest, tror jag man kallade det!
Det gjorde att kön ringlade sig långsamt, nästan baklänges.
Den tog timmar!
Och då hade jag ändå hittat en bekant i kön och trängt mig in där: ”Tjena Jacob! Vad KUL att se dig! Bla bla bla! Hoppsan, nu trängde jag mig visst i kön, men det märkte jag knappt för jag är så glad att se min BÄSTE VÄN SOM PASSAT PLATS ÅT MIG FAKTISKT!!!!”
Champagnen hittades snabbt när vi väl var inne, men var befann sig canapéerna? De utlovade! De utsökta! De som jag skulle njuta av enligt inbjudan.
Jag letade och letade och till slut i ett hörn hittade jag något smått, litet och runt, utskuret ur vanlig formfranska med var sin liten burkräka på.
Hallå! Ville man ropa: Definiera ordet ”utsökta”, definiera ordet ”njuta” – men det gjorde man inte väluppfostrad som man är utan åt snällt en svampig canapé och ställde sig att prata med komikern David Batra och hans fru som också stod där och njöt.
Tills det var dags att gå in i biosalongen och det visade sig att David var bjuden att sitta i salong 4.
Premiären var nämligen samtidigt i alla 12 salonger men det var i salong 1 alla skådisarna och regissören satt.
Här hade vi alltså utan att veta om det blivit uppdelade i finhetsgrad: Kändaste kändisarna i salong ett och sen satt man i fallande skala beroende på var man befann sig i kändishierarkin.
David och hans fru var alltså rankade i fjärde salongen.
De stirrade på sina biljetter och insåg att de inte bara hade köat i timmar, blivit lurade att käka formfranska med burkräka, de hade också blivit betygsatta av arrangörerna och hamnat i en reservkategori av kändisskap.
De var kändisarnas eget bottenskrap.
När filmen äntligen började en timme försenad bad en arrangör om ursäkt men försäkrade att till maten efteråt skulle det minsann inte vara såna köer för där var de andra inte bjudna.
”De andra” förstod vi var packet i de andra salongerna.
De lägre stående i hierarkin. De som rentav betalat för sin egen biljett. De som trodde att de skulle räknas. Folkfestarna.
Uppdelningen såg alltså ut som följer:
Salong 1: allra finast för då fick man se filmen i NÄRVARO av Mikael Nyqvist och de andra stjärnorna.
Salong 2–4: näst finast för då fick man ändå ta lite mat efteråt.
Salong 5–12: ”Försvinn härifrån när filmen är slut! Vi känns inte vid er! Inga utsökta canapéer mer för er! Ni är otäcka, patetiska och luktar illa. Här, vi spottar på er! Tvi tvi!”
Någonstans där tröttnade jag på glamouren och när filmen äntligen var slut vid kvart över elva och regissören Daniel Alfredson började kalla upp varenda medarbetare på scenen för att tacka, smög jag mig ut för att ta mig hemåt.
När jag gick mot dörrarna där det stod UTGÅNG ropade någon i personalen efter mig: ”Om du går ut den vägen kan du aldrig komma tillbaka! Det vet du va?”
Jag log mot honom och vinkade.
Sedan fortsatte jag att gå.
JONAS GARDELL
kulturen@expressen.se
