Kanske är passionen som starkast när nöden är som störst. I varje fall önskar jag att det vore så när jag läser Sofia Rapp Johanssons nya bok. Diktromanen (om genren inte redan finns har den just uppfunnits) Kyss mej lycklig är hennes tredje skildring av en uppväxt präglad av missbruk, våld och sexuella övergrepp. Bokens huvudperson är 17 år. Hon sover i trappuppgångar och försörjer sig på skrotsamlande, stöld och prostitution, hon åker in och ut på psykavdelningar och avgiftningskliniker. Men framför allt upplever hon den hejdlösa, himlastormande kärleken.

Vi älskade oss igenom den första avtändningen

och rökte genom den andra

Till slut

till slut växte det en liten bulle på min mage och vi firade

Vi var så lyckliga

Kyss mej lycklig är en bok om kärlek där den är som allra svårast att hålla vid liv, där katastrofen alltid lurar bakom hörnet och den älskade dör, gång på gång. Det går förstås åt helvete, men boken förblir obrottsligt lojal med kärleken, trots att antydningar om svek och otrohet glimtar mellan raderna.

Helt säker på vad som egentligen händer kan jag inte vara. Vräkningarna, överdoserna och missfallen återges alla av ett berättarjag omtöcknat av förälskelse och droger. Utöver denna opålitliga – men fullständigt ärliga – berättare har jag bara några insprängda journalanteckningar ("Pat. inkommer efter suicidalförsök. Hittades av privatperson i tvättstuga.") till min hjälp. Det är som om jag hela tiden står antingen för nära eller för långt bort för att riktigt kunna se.

Kyss mej lycklig suger tag, men bjuder trots - eller kanske just på grund av – det direkta tilltalet och det klara språket motstånd. Inte bara för att det som skildras är så smärtsamt, utan för att Rapp Johansson bitvis vågar skriva dålig, ja till och med usel, dikt:

En kulen natti natti natt min båt jag styrde

på havets djupettipettipettipett mens skummet yrde

och vart jag sågadesågade såg på havets vågadevågade våg

långt ner i djupetipetipettipett en fisk jag såg och det var du

en torsk

inte på Tallin direkt men ändå

Det är sex and drugs utan minsta tillstymmelse till rock n' roll. Diktjaget är varken upprorisk anti-hjältinna eller helgonlik martyr, utan en trasig tonårstjej som stör och irriterar. Dikterna vägrar förföra, förvandla smärtan till en stiliserad bild. I stället tjatar de, går på, tuggar om och vinner till slut på ren utmattning.

Rapp Johansson vet att droger, våld och ful-sex med främmande män på offentliga toaletter aldrig kan smutsa ner en dikt, tvärtom får sådana inslag dikten att skimra lockande och gåtfullt. Genom att skita ner sin text på riktigt, med sådant som faktiskt uppfattas som smuts i litteraturen, skapar hon en sårbarhet som gör diktens röst - jag kommer inte på något bättre uttryck – mänsklig.

Medan diktjaget gång på gång går över, nej, under gränsen för det litterärt godtagbara balanserar Rapp Johansson själv skickligt på äkthetens gräns. Hennes dikt blir aldrig poserande eller kokett. Här tillåts det låga vara lågt, ful-sex gestaltas i ful-dikt. Allt annat vore lögn.

Naima Chahboun

kulturen@expressen.se