Hur pratar man om det svåraste svåra?

Elin är ensam, kring tolv år. Hennes mamma har inte tid, suckar mest. Medan pappan är frånvarande, upptagen med arbete – och bara skymtar förbi över sidorna via ett kort telefonsamtal. Efter skolan går Elin på upptäcktsfärder i skogen, klättrar i träd eller dinglar med fötterna från bryggkanten. Eller så sitter hon vid datorn.

I ett nätforum kommer hon i kontakt med André, tränare på den lokala kampsportsklubben. De chattar och han blir någon som ser henne, någon som peppar, frågar hur hon mår, säger att hon är fin...

Redan här börjar varningsklockorna ringa.

Elins utsatthet går inte att ta miste på – och koncentreras i en kraftfull bild i Sofia Malmbergs grafiska debutroman. Det är ett faksimil av Elins nätprofil där det står: "noll vänner, noll meddelanden, ett meddelande i forumet" bredvid en bild på henne, försynt leende under lugg.

När André sedan bjuder Elin till studion på en (hemlig) privatlektion visar det sig att han har helt andra intentioner. Hon blir utsatt för övergrepp i ett mörkt rum. Vågar inte röra sig, skriker inte. Sedan tar hon bussen hem, som om ingenting hänt.

För att hantera skuldkänslorna och skammen flyr hon in i en fantasivärld, långt under havsytan, fylld av anemoner, monster och övergivna piratskepp. Där hon slåss, skriker, kämpar emot och återtar makten över sin egen kropp – någonting hon inte förmådde att göra i verkligheten.

I Elin under havet förblir förövaren relativt oidentifierad. Man får aldrig se hela hans ansikte, bara fragment och så hans händer och ryggtavlan som är prydd av en broderad drake. Det är meningen. Han ska inte få mer plats än så – för det här är en bok om barnet, för barnet. Tanken är att den ska fungera som en samtalsbok, som barn och vuxna kan läsa tillsammans, och på sätt få verktyg för att sätta ord på det som hänt. Eller kanske skulle kunna hända, i en samtid där risken att utsättas för grooming ökar bland unga. Flickor, som pojkar.

Samtidigt ligger mycket dolt mellan bilderna vilket inte kan ses som annat än en nödvändig balansgång för att möta varje subjektiv berättelse och på så sätt glänta på dörren till ett trauma, men samtidigt undvika att slå upp samma dörr på vid gavel. Att mangastilen sammanförts med ett mindre glättigt, stiliserat bildspråk i gråskala, bidrar till att hålla berättelsens djup. En möjlig invändning är att dialogen ibland känns onaturligt hackig – samtidigt överskuggas det av att Sofia Malmbergs Elin under havet, på grund av sitt anslag, är den kanske viktigaste grafiska serieromanen jag läst på länge.

Alexandra Sundqvist

kulturen@expressen.se