Tills döden skiljer oss åt. Den pratande klassens största fasa. Foto: Suvad Mrkonjic
Tills döden skiljer oss åt. Den pratande klassens största fasa. Foto: Suvad Mrkonjic

Soffradikalism

Publicerad

Samlevnadsformerna kommer och går, men den envisa giftaslystenheten består. Under hela Strindbergsåret skriver svenska författare nya Giftasnoveller för Expressen Kultur – i dag Therese Bohman.

Hon kom inte från landet, men det kändes så när hon öppnade munnen på det första seminariet i litteraturvetenskap.

Är du från Östergötland? frågade en av tjejerna i gruppen om tre hon blivit tvingad att bilda. De var alla lite äldre än de nitton-tjugoåringar som annars dominerade på a-kursen.

"Ja, från Norrköping", sa hon. De log. De hette Elsa och Sara.

"Det hörs när du säger ö", sa Elsa. Hon började att till varje pris försöka undvika att säga Norrköping, liksom lördag, söndag, höst, död och surdegsbröd.

 

De grupparbetade aldrig hemma hos henne eftersom hon bodde i en förort. De andra bodde på Söder, och medan höstterminen förflöt och dagarna blev kortare och mörkare var de ibland hemma hos Elsa i hennes etta vid Nytorget och grupparbetade om Bachtin och det karnevaliska och ibland i Saras etta vid Hornstull och grupparbetade om hora/madonnakomplexet i förra sekelskiftets svenska litteratur. Elsa och Sara sa att det var för jävligt och ett problem som fortfarande genomsyrade många kvinnoskildringar i samtidskulturen och de lät både djupsinniga och politiskt medvetna på ett sätt hon inte hört så många göra tidigare. Själv hade hon aldrig riktigt tänkt på hora/madonna-komplexet förut, men insåg att hon borde ha gjort det.

 

Det blev december, hon följde med på julfest på en konstskola. Hon tänkte att det var ett märkligt sammanhang där alla tycktes ha gjort sig fulare än vad de egentlogen var och hon kände sig bortkommen med sina guldörhängen som hon inte bar ironiskt. Hon tänkte: När får man instruktionerna till hur man ska se ut? De skäggiga killarna i rutiga flanellskjortor flockades kring Elsa och Sara men såg henne knappt, upptagna som de var med en hetsig diskussion om allt som var fel med folk. De var överens om att folk åkte till Thailand, köpte för mycket billigt kött och röstade på Sverigedemokraterna. Hon tyckte att det kändes obehagligt att de satt på en fest på en konstskola i Stockholm och talade illa om vanligt folk på landet.

"Tycker ni inte att de borde åka till Thailand?" frågade hon.

 

De såg ställda ut en sekund, konfronterade med tanken att smaklösheten de skrattade åt lika gärna kunde tolkas som icke-solidariskt beteende mot en mindre privilegierad grupp i samhället: De harklade sig, sa att jo, visst unnade de folk att åka till Thailand, men det var ansvarslöst med flygresorna, för miljöns skull sa Sara strängt, kanske var det något med jätteräkor också, det var svårt att höra genom musiken.

Hon blev arg men kunde inte förklara varför. Hon drack för mycket och snubblade hemåt genom snödrivorna och tänkte att hon hatade den här stan.

Saker de inte tyckte om kallade de borgerliga. Första gången de sa det började hon skratta eftersom hon tänkte att vad kunde vara borgerligare än deras bostadsrätter köpta av deras föräldrar och deras självklara sätt att ta för sig av världen och deras dyra ekologiska chèvre.

 

De blev förnärmade och sa att de aldrig skulle kunna rösta borgerligt. Aldrig! De tyckte illa om traditioner som tvingade in människor i normer, normer var det värsta de visste. De föraktade heteronormen och tvåsamhetsnormen trots att de själva hade var sin pojkvän, som spelade i band och DJ:ade och som gick grafisk design och illustration på Konstfack och hade ett seriefanzine om hur dåligt det var med normer som det hade stått om i DN en gång. De sa att äktenskapet bara var en av många traditioner som instiftats för att kringskära kvinnors frihet och bara ett exempel på patriarkala maktstrukturer som fortfarande genomsyrade samhället.

"Jag ska aldrig gifta mig!" sa den ena, och den andra höll med.

 

Sedan gifte de sig. Hon stod som brudnäbb vid båda deras bröllop. Hon undvek att säga bröllop. Hon kastade risgryn, låg med den ena brudens kusin som jobbade med tv och den andra som hade gått på Handels och sa att hon hade snygga bröst och hon blev glad, men sedan återberättade hon det för Sara och förstod av hennes min att hon inte alls borde ha blivit det.

 

De nyblivna äkta männen spelade inte i band eller hade seriefanzines, utan var delägare i ett mediebolag och affärsjurist. Varken Elsa eller Sara behövde vara beroende av dem, men eftersom deras män nu råkade tjäna mer pengar än de kunde de köpa en var sin stor trea i Vasastan.

"Det kan ju vara svårt i början, det där med bostadskarriären", sa de till henne när de hade tjejkväll och drack vitt vin och de gifta kvinnorna berättade om sommarstugor de ärvt och kök de skulle köpa. Det fanns regler för allt, förstod hon: man köpte soffkuddar i en viss affär och taklampor i en annan och grytlappar i en tredje och tillsammans såg det underbart ut, det såg ut som hem ur inredningstidningar och även om hon också hade velat ha ett hem som såg ut att vara taget ur en inredningstidning tänkte hon att det ändå var lika tråkigt att alla hade likadana soffkuddar.

"Jag ogillar den här soffkuddenormen", sa hon. De skrattade inte.

 

De började ordna parmiddagar. Det var klart att de ville att hon skulle komma, men eftersom det nu bara var par... ja, hon förstod säkert?

Hon förstod. Hon förstod att det var lätt att säga att man gärna kunde avstå det man ändå var säker på att få. Gång på gång tänkte hon: ska de aldrig behöva stå till svars? Ska de aldrig behöva konfronteras med alla sina övertygelser, sin tvärsäkerhet som de anpassar allt eftersom passar deras liv upplevda självständig het och övertygelse om att stå över alla normer, när de bara upprepar sina föräldrars liv, från ungdomlig radikalitet till trivsam borgerlig livsstil med övertygelsen om att de egentligen är annorlunda. Vem ska leva det normbrytande livet de förespråkar, om de inte tänker göra det själva?

Du är så härligt självständig! sa de till henne och pillade på sina exklusiva vigselringar.

Ni kan väl vara självständiga själva om ni tycker att det är så himla viktigt, sa hon.

De skrattade. De sa att det var härligt självständigt sagt.

 

Hon hade läst vidare på litteraturvetenskapen och hon hade pusslat ihop den med förlagskunskap till en examen och praktik på bokförlag som följdes av vikariat som följdes av provanställning som redaktör och för första gången i sitt liv kände hon sig stolt över sig själv, över att hon hade åstadkommit något helt på egen hand och något som inte hade varit möjligt om hon hade stannat kvar i Norrköping. En dag gick handtaget till balkong dörren sönder när hon skulle stänga den. Hon ringde till den avlägsna bekanta hon hyrde av och han lovade att skicka dit någon som kunde ordna det. Bara någon timme senare ringde det på dörren. Han hette Per.

Hon bjöd på kaffe när han var färdig. Han hade ingen brådska. Han berättade om en träbåt han höll på att renovera och när hon sa att det lät fint att ha en båt sa han att hon borde komma och titta på den. Det gjorde hon.

"Han är snickare", sa hon till Veronica och Sara när de satt med husets vita för 92 kronor glaset i en bar vid Stureplan. Det var en aprilkväll, fortfarande öar av porös snö längs trottoarkanterna men torra, grusiga fläckar på gatorna.

"Vi ska flytta ihop."

 

De bytte till en större lägenhet i samma söderförort, med balkong och utsikt. Per snickrade en platsbyggd bokhylla i vardagsrummet, där alla hennes böcker rymdes. Hon hade aldrig sett en vackrare bokhylla.

"Har ni sett en vackrare bokhylla?" sa hon när vännerna kom på besök, och hon såg på deras blickar att de underkände alltsammans: förorten och soffkuddarna och pojkvännen och bokhyllan. Hon tänkte för första gången att hon gav blanka fan i vad de tänkte om hennes liv och hennes val och hennes bokhylla. Hon drack för mycket och stod på balkongen under den ljusa vårhimlen när gästerna gått och tänkte att hon älskade den här stan och att hon älskade Per och att hon till och med nästan tyckte om sig själv.

Therese Bohman
Therese Bohman
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag