Det är onsdag lunch och i skrädderiet Hans Alldes lokaler på Birger Jarlsgatan i Stockholm håller några framstående akademiker på att förvandlas till festföremål. Inte färre än 104 personer inbjudna av Nobelstiftelsen ska kläs i frack till lördagskvällens ceremoni i Blå Hallen. Själva pristagarna fick sina kroppar mätta under tisdagen (i fallet Tranströmer gjorde man hembesök). Nu står släkt och närstående kollegor i provrummet. Stämningen är uppsluppen. "Du ser ut som en trollkarl, Yoav!" Det är sonen till årets Nobelpristagare i kemi (israelen Daniel Schectman) som tråkas av stjärnans svåger.
Det är ovanligt att se akademiker så ledigt umgås med högtidsplagg. Att tvingas i fluga, väst och lackskor är vanligtvis inget man önskar sin värsta opponent. Men så är också personalen varsamt professionell. Skrädderiet har hyrt ut frackar sedan 1949.
Plagget får sägas vara kongenialt med kvällens högtid. Fracken tog form som en reaktion på det utlevande sidenmode som gällde fram till franska revolutionen. Med delat frackskört kunde man rida istället för att åka vagn, och om det manliga modet tidigare framhävt bålen betonade den nya siluetten i lika hög grad lemmarna. Det underströk det handlingskraftiga och rejäla i den nya borgerliga karaktären.
Craig Hogan Foto: Ylwa Yngvesson
I boken Maktens män bär rött tecknar historikern Kekke Stadin övergången från aristokratiskt till borgerligt herrmode med hjälp av romanen
Buddenbrooks. Den gamle Johann Buddenbrook var rotad i 1700-talet med vitpudrad stångpiska och spetskrås, medan sonen anammat praktiska långbyxor och uppåtsträvande fadermördarkrage - två av frackens företräden.
Från och med mitten av 1800-talet blev fracken det givna högtidsplagget och den bars nu i svart. Ideologin bakom det som dräkthistoriker kallar "den stora försakelsen" – förborgerligandet av modet och förkastandet av färg – passar fint in på Nobelpriset. De forskare som står i strumplästen i Hans Alldes källare får nog sägas vara goda representanter för disciplin, uthållighet och arbetsmoral – just det som 1800-talsmodet var tänkt att symbolisera på bekostnad av lättsinniga aristokrater.
Det finns också något försonande i plaggens själva snitt. Lars Allde, grundarens son, finner det roligaste att klä runda småttingar: "man kan få en liten köttbulle på 1.60 att bli riktigt elegant".
Ebba och Horace. Foto: Christian Örnberg
Även om många Nobelpristagare genom åren haft långdragna aristokratiska profiler - en Mann, Beckett eller Pamuk - finns det runda och rufsiga som tjänat på den styrsel som väst och uppåtriktad krage skänker. Alldes eget favoritexempel är ekonomen Milton Friedman, man kan också nämna V.S. Naipaul.
– Fracken är väldigt klädsam för den som är lite svår i kroppen. Milton Friedman, liten och nätt på 1.60, blev snygg. Generellt börjar pristagarna bli smalare och tightare, förr var det mycket professorsmagar. Det märker vi på hela kundkretsen – de som har det bra var feta förr men håller sig i form nu. I år är det bara tre bokningar med 140 kilos-killar från Nobelstiftelsen.
Fracken är också typisk för modernitetens paradox. Den urbana mannen i monokroma benkläder ville på en och samma gång vara unik och ingå i ett konformt kollektiv (de som lyckas med det konststycket blir klädikoner, enligt Wikipedia är det just den diskreta brittiska ur-dandyn Beau Brummell som etablerade den svarta frackjackan som allmänt mode). Nobelceremonien har samma kodex – forskarvärldens mest frisinnade hjärnor matchas till enhetlighet.
Enligt Lars Allde har vetenskapsmännen generellt inget problem med detta. Annat är det med litteraturpristagarna.
– De personerna kan vara lite mer utsvävande och artistiska i sin approach. De har lite egna synpunkter, medan forskarna rättar sig efter våra direktiv.
Förra årets litteraturpristagare, den stilige Marios Vargas Llosa, hade som enda manlig pristagare det året envisats med att köpa med sig en egen frack från New York.
– Men han hade aldrig haft den på sig, så jag var uppe på Grand och klädde honom. Det var en fin frack men med löskrage och hela det paketet. Det påminde om våra grejer för 50 år sen.
Författaren Jean-Marie Gustave Le Clézio var ännu mer trotsig.
– Vi kom inte överens så bra från början. Han ville ha väldigt stor frack medan hans fru och jag ville ha en som satt betydligt bättre. Sen skulle han knyta flugan själv. Och så var han fransman, vilket betyder att han ser på klockan på ett annat sätt. Så han kom ned i foajén på Grand sist av alla. Till och med efter sin fru. Med flugan i handen. Så jag fick stå på Grand inför alla som ville iväg till festen och knyta hans fluga. Det var ett stressmoment. Inför kungamiddagen dagen därpå var det samma sak.
Craig Hogan, amerikansk forskarkollega till fysikerna Brian Schmidt och Adam Reiss, de belönas i år för sina studier av avlägsna supernovor, betraktar den lilla påse med guldknappar till skjortan som Hans Allde sträcker fram.
– Detta är det mest komplicerade jag sett, säger han.
Hogan har fått sex centimeter för korta byxor, och betraktar förnärmat sina utstickande tubsockor. Han är dessutom rådvill inför de lackskor han prövat - obligatoriskt för pristagare, valfritt för sällskapsherrar. Till slut lämnar han tillbaka dem.
– I don't want to look like a laureate.
