Vänsterns Timbroångest tar aldrig slut. I ett fundraising-brev förklätt till ledare från Håkan A Bengtsson i onsdagens Dagens Arena dök spöket upp igen i orosmättade formuleringar om alla drömfabriker som göder högern med idéer och självförtroende.
Själv kan jag knappt komma på en enda intressant idé som skapats på Timbro under senare år. Och om någon dröm präglar organisationen är det den dröm om försörjning som tankesmedjans stålar väcker för nyliberala 20-åringar som vill komplettera de studiebidrag de hystar in från den förhatliga staten.
Jag säger förstås inte att Timbro inte haft betydelse. Att Sveriges politiska mittpunkt ligger betydligt högerut i dag än säg 1986 beror visserligen mer på Klas Eklund och Göran Persson än på någon Timbrochef. Men historiskt sett finns fog för vänsterskräcken.
I mer modern politisk tid har Johan Norberg fört en Timbrostöttad kamp för globalisering. Men den debatten svallade hetast för nästan tio år sedan.
Tio år då Arena med sitt liberala vänsterperspektiv haft långt större inflytande över samhällsdebatten än tja, högerhatet mot rättvisemärkt, för att ta en aktuell Timbrokampanj.
Den enda samtidsrelevanta fråga som högersmedjan driver i dag handlar om integritet och övervakning, och där tycker den frihetliga vänstern och den frihetliga högern i alla fall likadant i opposition mot den synes järnhårda Bodström och Odenberg-pakten.

Annars nöjer sig Timbro plågsamt tydligt med att vara en del av svensk politisk historia. Om inte Arena vill göra dem sällskap måste Bengtsson sluta med att osäkert spegla sig i sin låtsastvilling. Men vad vet jag. Den där skräcken kanske bara ska hjälpa Arena att samla in pengar. Och då har ju Timbro ändå något slags syfte kvar.