Johan Lundberg tror att kulturkonservatismen har framtiden för sig (Expressen 5/11), en återtågets triumfmarsch mot ljusnande tider. Men det är att gå med ryggen mot färdriktningen. Jag tror snarare att det är dags för en förnyelse av kulturradikalismen. Det faktum att också den i dag anses som förlegad – om den inte med en fnysning avfärdas som ”politiskt korrekt” – innebär inte att den har spelat ut sin roll, inte heller att den sitter med ögat i backspegeln och drömmer om fornstora dar.
I själva verket tror jag att kulturradikalismen – förutsatt att den är fri och obunden – har långt större möjligheter att etablera motstånd mot kulturell förflackning än vad kulturkonservatismen någonsin kan göra med sina ovädrade gemak och sina skelett i garderoben.
Även kulturradikalismen har förvisso skelett i garderoben, men de kan som regel hänföras till politiska lojaliteter. I ivern att inte bara förklara världen, utan förändra den, har kulturradikalismen alltför ofta försökt göra sig till regeringspolitik med mestadels förfärande resultat.

Men kulturradikalismens uppgift är inte att förändra världen, kanske inte ens att förklara den, utan att kritiskt granska den, obunden av makt och traditioner. Inte minst den makt och de traditioner som kulturkonservatismen nostalgiskt anbefaller. Men också med bevarad ohörsamhet mot sirentonerna från samtidens trendspanare och framtidens trosvissa profeter, dessa som kastar papperstidningen på soptippen, lovsjunger bloggosfären som en demokratisk revolution och öppnar dammluckorna för amatörerna.
På sikt kommer givetvis bloggosfären att peka ut samma sorts utvalda elit som ”gammalmedierna”, medan amatörkulten drunknar i sin egen störtflod av ovidkommande dilettanterier.
Det är i sin vägran att falla på knä för allt som har nyhetens behag som kulturradikalismen kan uppfattas som konservativ.
I själva verket rör det sig om en långsiktig strategi för att låta det värdefulla i det nya sålla fram sig självt.
Det är just som filter i den processen kultursidorna borde och kunde fungera. Inte låta sig översköljas, men heller inte strypa tillförseln. Kulturradikalismens nya roll är inte avantgardets, utan slavens på triumfvagnen.

För att kunna utföra sin kritiska granskning måste kulturradikalismen naturligtvis ha en stadig kunskapsgrund att stå på. Ett lagom mått av västerländskt bildningsarv och europeisk kulturtradition att ha med sig på färden – en del som näring, en del att kasta i varggapet – men definitivt inga kanoner och hela det övriga fältartilleriet.
Kultursidornas problem i dag är att de vill vara gourmeter och gourmander på samma gång – allätare med fina smaklökar.
Man låtsas tugga i sig hushållsosten med samma kännarmin som man avnjuter gorgonzolan.
Men konsumenterna av populärkultur vill inte ha den sortens smakomdömen från finkulturens gastronomer. Populärkulturen vet att sätta gränser, till skillnad från kultursidorna med sin iver att vara mädchen für alle, även för dem som föraktfullt talar om ”kulturkoftor”.

Själv nyttjar jag tre sorters populärkultur – sport, kriminalromaner och korsord. Men bortsett från några få litterärt acceptabla deckare och något enstaka julkryss, hör ingen av dessa kategorier hemma på kultursidorna. De har, liksom mode och matlagning, sina egna sidor intill övermått. Om journalistiken därstädes är usel är det inte kulturjournalisternas fel, inte heller deras sak att förbättra den.
Kultursidornas uppdrag är litteraturen, konsten, teatern, filmen, konstmusiken, arkitekturen, filosofin, vetenskapen, historien, hela detta gränslösa och oöverskådliga fält av tänkande och skapande som mediemakten vill smälta ihop till en allt mindre polaris under marknadens vinstmaximerande lagar.
Då duger det varken att slå dammet av gamla folianter eller att sitta och huttra i ett tält i Hultsfred. Verkligheten pågår någon annanstans, motståndet måste formera sig på andra barrikader.