Anna Ekström om nya tonlägen i Israeldebatten.
Nu har det blivit möjligt. Att attackera grunden för Israels existens. På
Aftonbladets och
Dagens Nyheters kultursidor. Två dagar i rad i veckan som gick. Den 2 och 3 juni. Genom ett par gamla vänstermäns pennor: Henning Mankells och Ronny Ambjörnssons.
Staten Israel har inget berättigande och ingen framtid, skriver Mankell, inte ens som granne till Palestina. Förstörelsen börjar inifrån, bland annat genom självmordsbombningar. Han visar stor förståelse för fenomenet – inte för de offrade människorna – och undrar varför det inte är mer utbrett. Därtill ska USA-stödet vika och Egypten eller Syrien genomgå ”plötsliga politiska förändringar”. Dödsstöten kommer. Frågan är bara hur och när.
Allt detta har författaren blivit viss om under en kort resa. Däremot har han inte skymtat någon antisemitism.
Detta när Palestinas regering mycket väl kan bildas av Hamas. I deras stadgar formas visionen om ett storrike byggt på en monokultur. Personer som omväxlande kallas ”judar” och ”sionister” är onda ockrare som ska dödas. Kvinnan är en ”tillverkare av män” vars plikt är att uppfostra sina söner till krigare. Und so weiter.
Mankell låtsas vara omedveten om den genocidala innebörden i hans dröm. Ambjörnsson medger att flertalet palestinier säkert menar bokstavlig förintelse av nationen Israel – att judarna ska slängas ut. Hans uttalade motiv för att ändå kalla den judiska staten en ”anomali” är rasisten Liebermans nedröstade lojalitetsed. Men aldrig ifrågasätts något grannland av post-osmansk konstruktion och arabiskmuslimsk karaktär som en ”obegriplig parentes”.
Hur har detta blivit möjligt? Med ord och bilder. Genom misstänkliggörandet av en stat och avhumaniseringen av en grupp människor – i fredens och solidaritetens namn. Genom att påvisandet av ett för journalistiken unikt och svärtat fokus på ett enda land har avfärdats.
Personer som försöker mota de värsta lögnerna och antisemitiska tendenserna sägs delta i ett mystiskt nätverk av mäktiga sionister. Eller också kallas de föraktfullt ”advokater”.
Judarna i Mellanöstern behöver inte längre några advokater. De behöver livvakter. Om världsopinionen tillåter. Herrar Mankell och Ambjörnsson kan nämligen få rätt.
Anna Ekström
kulturen@expressen.se