”…det är lätt att fantisera om döden men svårt att komma med något av värde förrän man själv upplevt den, och då är man förhindrad. Om andras döende vore det ännu mer förmätet att yttra sig. Det man inte kan tala om, därom måste man tiga. Där har en besserwisser inget att hämta”, skriver Carl-Henning Wijkmark i
Stundande natten.
Kanske inte. Om döden, och vad som eventuellt kommer efter döden vet vi föga. Om döendet, processen som skiljer människan från livet, vet vi något mer. Lars-Olov Hammergård befann sig i den processen när han lät sig intervjuas i
SvD 9/1. Han fick diagnosen ALS 2004 och säger i artikeln att han redan då bestämt sig:
”Jag vill inte bli beroende av andra. Den dagen jag inte klarar mig själv vill jag inte leva längre.”
Hans önskan var att bli nedsövd i hemmet och slippa vakna mer. I ett brev till socialstyrelsen ansökte han om läkarassisterat självmord. Så blev det inte. Lars-Olov Hammergård fick avsluta sitt liv för egen hand.
För Lars-Olov Hammergård är kampen över, men diskussionen om aktiv dödshjälp måste fortsätta. Paradoxalt nog blir frågan allt akutare ju fler landvinningar medicinsk forskning gör. Fler människor med svåra och dödliga sjukdomar lever längre, fler döende kommer att hamna i en situation där de upplever att livet inte längre är värt att leva.
Kim befinner sig i den situationen. Hon är 31 år och sjuk i en obotlig tumörsjukdom. Kim skriver i ett brev publicerat i
Aftonbladet 19/3 att hon vill avsluta sitt liv när det fortfarande är värdigt, när hon fortfarande mår fysiskt och psykiskt bra.
Autonomi och värdighet är två begrepp som återkommer i debatten om eutanasi. Att definiera autonomi är enkelt – det innebär rätten till självbestämmande. Frågan kopplad till autonomi handlar om gränser: får en människa verkligen bestämma allt?
Begreppet ”värdighet”, satsen ”en värdig död” är betydligt svårare. Psykiatern Avery D Weisman menar i
Dying and denying att ”an appropriate death” är det döende och den död vi själva skulle välja om vi hade möjlighet att göra det. Enligt en Sifoundersökning gjord den 18 mars i år anser nio av tio svenskar att dödshjälp bör vara tillåtet. Det tycks alltså som om många anser att ett värdigt döende är lika med att få bestämma själv.
Det svåra är, skulle jag vilja påstå, att bestämma när beslutet att dö ska fattas. När upphör livet att vara värdigt (och förlåt mig, men när är livet värdigt, när blir det mer ovärdigt än värdigt?)? ”Och ”värdigheten” som det talas så mycket om? Nog är det konstigt att ett samhälle som annars inte bryr sig ett dyft om värdighet plötsligt ställer detta krav när man ska dö. ”Den omtanke som talar här gäller egentligen de levande”, tänker Hasse i Wijkmarks bok.
Siri Naess som är livskvalitetsforskare (!) menar att livskvalitet är en ”subjektiv upplevelse”. Så måste det kanske vara. Hur skulle någon annan än Kim kunna avgöra om hennes liv är värdigt eller inte, håller tillräckligt hög kvalitet?
Det finns egentligen bara ett hållbart argument mot aktiv dödshjälp, det som brukar kallas slippery slope, det sluttande planets argument. Farhågan är att en legalisering av aktiv dödshjälp skulle leda till att sjuka och gamla känner sig pressade att acceptera dödshjälp.
En annan farhåga är att människor som inte är döende i en fysisk mening, människor som upplever sina liv vara utan värde, begär och får dödshjälp. Erfarenheter från självmordskliniker i Nederländerna visar detta – det är inte bara människor i Lars-Olovs och Kims situation som vill ha hjälp att dö. Också människor som är deprimerade söker hjälp att dö. En del av dem beviljas också hjälp.
Då kommer saken i ett lite annat läge, eller hur?
