Den senaste tiden har tre äldre filmkritiker gått till storms mot sina yngre kollegor, som de menar inte kan något om varken språkbruk, filmhistorien eller – livet självt.
Generationsklyftan revs upp i julas när kritikerveteranen Jan Aghed beklagade sig i Sydsvenskan 21/12 över att unga filmentusiaster fullständigt struntar i Ophüls, Truffaut och Renoir, och dessutom trivs med denna okunskap.
Men redan i det första numret av FLM, filmtidskriften som Jacob Lundström och jag grundade som 24-åringar förrförra året, avhandlades Hitchcock, Burnett, Tarkovskij, Polanski och tysk efterkrigsfilm. Hade vi anklagats för mästarkult hade jag kunnat förstå det, men ungdomligt ointresse för historien?
Enligt Aghed fanns det på 60- och 70-talen, till skillnad från i dag, ”en massa unga filmintresserade som gick in för att skaffa sig en omfattande filmhistorisk bildning”. Men vart jag än tittar ser jag spontana folkbildningsprojekt på cinefila filmforum, DC-hubbar och torrentsajter.
När filmkulturen flyttar till nätet skapas närmast per automatik ett ökat intresse för äldre film – varje fildelare skriver om filmhistorien på sin hårddisk.
Även Nils Petter Sundgren verkade en aning förbryllad över nätets svårgripbara mångfald, när han i en krönika i senaste numret av filmtidningen Allt om film
(2/2009) beskrev intrycken av sin bloggkonsumtion. Hans inte orimliga reaktion mot ett ”intellektuellt underskott” i den svenska nätkritiken hamnade dock i skymundan av hans oförmåga att skilja på personliga och filmkritiska bloggar, och hans dubbelt generande karaktärisering av yngre kollegan Andrea Reuter som ”filmvärldens svarthåriga Blondinbella”.
Och häromdagen slutförde Kjell Häglund ungdomsbashingen med att på Filmnyheterna.se konstatera att det finns för många barnlösa knattekritiker där ute. Han oroade sig däremot inte nämnvärt över de unga filmkritikernas cineastiska bildning – att alls intressera sig för hur filmskapare ”tricksar med detaljer i teknik och story” avfärdar han som pretentiöst. I stället urskiljer han kritikerns ålder och reproduktiva kapacitet som utslagsgivande. Familjefadern Kjell Häglund vill ha fler filmkritiker med livserfarenhet, vilket vill säga ungefär samma erfarenheter som han själv. Eller, ännu hellre, som han själv fast om 30 år.
Att argumentera mot en nätkrönika fyra dagar efter publicering är dessvärre lite hopplöst – Kjell Häglund har redan twittrat att hans text är ”orättvis” och bloggkommenterat att den ”inte var skriven för att tas på orden”.
Men de tre männen fick förstås omedelbara mothugg från den reaktiva baby som kallas bloggosfären: Aghed sågades, Sundgren lustmördades, Häglund motbevisades.

Om vi ska få iaktta den kvalitetshöjning i den svenska filmbloggosfären som Sundgren efterfrågar, krävs kanske att fler 40 plus-kritiker följer Häglunds exempel och ger sig in i den digitala leken. Den dag Aghed eller Sundgren börjar blogga, kommer jag genast att skicka en virtuell champagneflaska på Facebook.

Jonas Holmberg
kulturen@expressen.se