Jag ser ett klipp på internet från de sista repetitionerna av den nya showen. Michael Jackson har 48 timmar kvar att leva. Låten är ”They don’t really care about us” med några insprängda takter av ”HIStory”.
Det ser bra ut, och det låter bra, Michael Jackson ser anmärkningsvärt frisk och stark ut, och jag kommer på mig själv med att på allvar sörja.
Jag sörjer Michael Jackson, att han inte fick leva, jag sörjer de år han inte fick, jag sörjer den show som aldrig blev.
För det är inte sant att the show must go on.
Showen upphör, liksom livet, mitt i ett ackord.
Och jag sörjer alla dem som sörjer honom. Alla de udda existenser som hade honom som hjälte och som kände igen sig i och identifierade sig med honom.
En som liksom de var från en annan planet.
En som vandrade på månen.

Häromdagen fick jag ett brev från transpersonen Britta som beskriver sin sorg efter Jackson, och att hen nu har människor omkring sig hela tiden ”för att hjälpa mig klara det här”. (Hen är det icke könsbestämmande pronomen Britta genomgående använder om sig själv och om Michael Jackson.)
I tidningen läser jag att minst tolv personer tagit livet av sig efter idolens död, och att den amerikanske politikern Jesse Jackson tvingats gå ut och vädja till de som mår dåligt att stanna kvar i livet, ”för Michaels skull”.
Och jag drar mig till minnes Oscar Wildes gravplats på Père Lachaise-kyrkogården i Paris.
På baksidan av det monument som restes några år efter hans död finns en inskription där man citerar Oscar Wildes sista diktverk, ”Balladen om fängelset i Reading”:

And alien tears will fill for him
Pity’s longbroken urn,
For his mourners will be outcast men,
And Outcasts always mourn.

Så kommer det att vara också med Michael Jackson.
De som på allvar kommer att sörja honom är de utstötta.
För dem är förlusten enorm.

Paris blev Oscar Wildes slutstation efter att han släppts ur fängelset och sedan flackat runt ett par år på kontinenten, utstött ur sitt land och sin klass. Wilde dog, utfattig och nedbruten drygt fyrtio år gammal, på ett obskyrt hotell i fattigkvarteren kring St-Germain-des-Près.
Första hälften av 1890-talet hade Oscar Wilde varit den engelskspråkiga litteraturens största stjärna.
Han hade älskat att pråla i extrema, iögonfallande kläder, hans hår var långt och lockigt, han talade släpigt läspande och rörde sig utstuderat affekterat och chockerade genom att uttrycka sig sexuellt tvetydigt.
I kraft av sin begåvning och sin framgång hade Oscar Wilde blivit tolererad, liksom Michael Jackson, och liksom med Michael Jackson utlöstes ett nästan gränslöst hat när han föll.
Oscar Wilde anklagades för otuktigt beteende med en annan man och dömdes till två års fängelse. När rättegångarna mot Oscar Wilde startade, ströks hans namn från affischerna på de teatrar där hans pjäser spelades. I hans gamla skola målades hans namn över med svart. De allra flesta av hans många vänner övergav honom, gick han på en gata bytte man trottoar för att slippa hälsa. Under rättegången mot Oscar Wilde passade hans kreditorer på att kräva betalt för alla skulder och tvingade honom att sälja allt han ägde. Medan han satt i fängelse bytte hans fru namn från Wilde till Holland. Han fick aldrig återse sina barn. När han lämnade England kunde han aldrig mer komma tillbaka. Inte heller kunde han skriva.
Allt som allt blev det bara den enda dikt som citeras på hans gravmonument. Sedan var det slut.
Man säger att Michael Jacksons livsöde var så likt Elvis Presleys. Den transexuella Britta avfärdar detta i sitt brev med att det bara är ett sätt för vita heterosexuella män att kategorisera Michael på ett sätt som de kan acceptera och förstå. Själv ser jag många mer likheter med Oscar Wilde som också beskrev sig själv som en kung, men en kung som tvingats i landsflykt.

Liksom Oscar Wilde anklagades Michael Jackson för otukt med minderårig när han stod på toppen av sin karriär, och därefter bar allt utför. Världsturnén han var mitt uppe i fick avbrytas, det rapporterades redan då om läkemedelsmissbruk. Ståuppkomiker, talkshowprogramledare och tabloider tävlade i att håna honom, hans skivor slutade nästan helt att sälja. Allt mer skuldsatt talade han om att sälja Neverland och flytta utomlands, i exil.
Vid ett tillfälle under hetsjakten på honom bekostade Michael Jackson själv ett försvarstal i tv. I tv-rutan var hans ansikte blekt, nästan vitt, som på ett lik. Hans ögon var sorgsna som hans ögon alltid var. Han klippte och klippte, likt en transvestit, med ett par enorma lösögonfransar och bedyrade sin oskuld, sin fullständiga oskuld med sin ljusa, barnsliga röst.
”Om jag är skyldig”, sa han, ”är jag skyldig till att följa Guds ord: ’Låt barnen komma till mig.’ Jag tror inte att jag är Gud, men jag vill vara Gud lik.”
Och tänk om det är sant.
Tänk om denna transa, detta barn, denna utomjording verkligen var Gud lik, och att det bara var hans annorlundaskap vi inte kunde tåla.
För att vi är programmerade att hata det avvikande.

Videon till ”They don’t really care about us” gjordes i två versioner. I den ena agerade Michael frihetshjälte i en latinamerikansk militärdiktatur. I den andra var han en fånge som sjöng för de andra fångarna i fängelset och manade till uppror. Gång på gång ser jag klippet från den sista repetitionen, och jag sörjer de liv som aldrig blev levda till slut.
Idag begravs Michael Jackson.
Över en miljon människor förväntas närvara vid begravningen.

For his mourners will be outcast men
And Outcasts always mourn.

Jonas Gardell
kulturen@expressen.se

Fotnot: I dag begravs Michael Jackson i Los Angeles.