ACCRA. På ett hotellrum i tropikerna ligger jag i svettbadsdelirium och kippar efter luft. Kroppen är skändad efter de ändlösa timmarna i den fuktmättade sängen, och magsmärtorna förvärras ju längre ner jag faller i den sömnlösa nattens helvete Det är regnperiod i Ghana - Klimatfeberns tid.
Dagarna innan har jag läst om hur lokalbefolkningen i kuststaden Osu metodiskt behandlade malaria, Guineamask och dysenteri på 1700-talet. Ändå sträcker jag mig bara efter apotekets "tropikpaket" när jag väl insjuknar i stället för att be om hjälp.
- Du skulle sagt till mig direkt, säger hotellägaren.
- Jag ger kokosvatten med saltlösning till alla vitingar med magproblem. Det rensar kroppen.
Tre timmar senare är febern kvar men magen stabil.
När danskarna kom till guldkusten på 1660-talet upptäckte de samma sak.
Människorna som tillhörde den kultur Europa förnekade var de enda som kunde stoppa det ständiga manfallet bland de tropiksjuka kolonialisterna.
Malariabotemedlet kinin utsöndrades ur nimträdsblad och vattenmaskar drogs ut med en intrikat fästingborttagningsteknik. Att gifta sig med en inföding var första överlevnadsrådet för nyanlända vitingar längs Guineabuktens kust.
Den civilisation de mötte var på många sätt utvecklad, men på två områden hade den inte följt med. "De kunde inte destillera brännvin. Och än värre - de kunde inte blanda kolpulver, salpeter och svavel i de rätta inbördes proportionerna", skriver Thorkild Hansen i första trilogidelen om Danmarks slavimperium, Slavarnas kust (1968). I boken läser jag hur beväpning av rivaliserande grupper därför blev en central del i den transatlantiska slavhandlarstrategin. I utbyte mot krigsfångar forslades miljontals gevär till folken som aldrig avfyrat eld. I Ghanas huvudstad Accra träffar jag en av dem som vet hur det gick till, slavfortet Christiansborgs guvernör Christian Svanekiars ättling Thomas. När stålgrindarna öppnas ser jag hur slavhandlarrikedomarna förvaltats. Det vitkalkade palatset flankeras av pudlar, Jaguarer och Mercedes i lyxklassen. I ovala salen häller hans barfota tjänare upp gin invid gobelängen med den solbadande danska aristokratin.
- Jag skäms inte över mitt ursprung, säger Thomas.
- Min familj var handelsmän och kungens representanter.
Ättlingen har goda skäl att idealisera sin anfader. När Svanekiar tog över chefsfortet i danska Guinea 1819, var människohandeln officiellt avskaffad, men fortfarande så inkomstbringande att ingen ville sluta.
- Vad jag vill att du framhäver i artikeln är att det var afrikaner som sålde afrikaner. Danskarna tilltvingade sig aldrig slavarna med vapenmakt. Det glömmer många i sin iver att skuldbelägga de vita.
Svanekiars argumentation anknyter till debatten från hösten 2007 på
Dagens Nyheters kultursidor. Bör afrikanerna bära halva skulden för den transatlantiska slavhandeln? Thorkild Hansens ingång är en annan: att danskarna slapp kidnappa slavar i Ghanas djupa djungel var hela poängen, själva affärsidén. Varför skulle de, som klimatfebern effektivt dödade redan på forten, ut och kriga, när andra kunde göra det åt dem? Det var på alla sätt lättare, billigare och bättre att vänta på de levande varorna vid havet än att föra snårskogskrig mot Ashantis kungar i norr.
För en vuxen svart man betalade danskarna två bössor, sex bössflintor, två krutkaggar och ett ankare brännvin. Varorna såldes endast mot slavar. På så sätt kontrakterade köpmännen arméer av lokala legoknektar som försåg forten med en stadig ström i utbyte mot vapen och sprit. Föga förmånligt för afrikanerna, men handlingsutrymmet var begränsat eftersom vapnen gav makt.
"De europeiska skjutvapnen ställde varje hövding inför ett och samma val. Antingen måste han se sitt folk falla offer för grannstammarna, eller också måste han göra sig stark nog att avvisa angriparna", skriver Hansen.
"Om hövdingen inte skaffade de vita slavar för deras gevär, skulle han och hans undersåtar själva bli gjorda till slavar". Grannstammarna befann sig i samma situation och orsakshjulet började snurra. Vapnen ledde till krig som ledde till fler slavar som gav nya gevär, som skapade värre krig och fler slavar.
Genom att erbjuda hövdingarna något de inte kunde motstå hade Europas slavhandlarnationer effektivt ersatt en fungerande samhällsstruktur med en krigsmarknad som var nödvändig för triangelhandels ekonomisystem; vapenimport till Afrika, slavexport till plantagen, bomull, socker och guld till Köpenhamn.
Förtjänster på alla fronter som i slutändan finansierade Europas industriella revolution. Affärsidén var också en civilisatorisk succé. Kaoset som vapnen konstruerade banade i slutändan väg för det kraftigaste argumentet för slavhandelns fortsättning. När modernitetens söner bevittnade afrikanernas brutalitet kunde de ju också rättfärdiga sin egen. Som frälsaren biskop Pontoppidan formulerar det i
Slavarnas kust. "De guineanska slavarnas tillstånd i deras eget land är så helt eländigt att den neger, som därifrån överföres till Västindien, bliver långt mindre eländig".
Den danska slavhandeln upphörde när kolonierna såldes, men krigets marknad finns kvar än i dag. Under min resa i Västafrika har jag skrivit om soldater från Moçambique, Namibia, Uganda, Sierra Leone och Angola som hyrs in för att understödja den reguljära armén i Irak (
Expressen 12/8). Men de cirka 20 000 afrikanerna som hittills anställts är inte i majoritet. Runt 118 000 av de 180000 är irakier. Än en gång använder kolonialmakterna de koloniserade folken i sina krig.
Bushadministrationen har i skymundan fördubblat sin ockupationskraft med hjälp av privata bolag som anställer "bottenmiljarden" av världens medborgare. De är utomordentligt billiga och utför traditionellt militära uppgifter som militären gärna slipper. Enligt företagen är det "low-level security jobs", men bomberna smäller och tredjevärldensoldaterna har sämre utrustning. De utför allt från underhåll och byggjobb till livsfarliga konvojeskorter och beskydd av oljepipelines, broar och myndigheter. På krigslingo är de "soft targets" för det irakiska motståndet och utsätts ofta för bilbomber, bakhåll och raketattacker.
Eftersom Pentagon inte för räkning över de privata soldaterna är förlustsiffrorna otillförlitliga, men fram till våren 2007 hade minst 900 stupat och 12000 skadats i Mellanösterns multinationella skuggarmé.
För en tredjevärldensoldat kan amerikanska säkerhetsföretag betala mellan 700 och 1000 dollar i månaden. Det är bara 15 procent av vad en västerlänning kostar men pengar som innebär en ojämförlig klassklättring för en arbetslös soldat. Självklart kan de säga nej - men det gör de inte. Väst erbjuder återigen något de inte kan motstå.
För de anställande bolagen är upplägget fantastiskt. Säkerhets- och militärföretagen DynCorp, Triple Canopy, EOD, SOC-SMG, ArmorGroup, Erinys och Blackwater USA har uppvisat exempellös tillväxt sedan tvillingtornsattackerna 2001. Miljarder militära skattedollar förs över till den privata sektorn varje år.
"Företagen har i sin tur använt medlen till att bygga upp infrastrukturen och räckvidden hos privatarméer så mäktiga att de matchar eller överträffar vissa länders militärer", skriver Jeremy Scahill, författare till
Blackwater - The worlds most powerful mercenary army som kommer på svenska i augusti.
Bushadministrationen har gett bolagen en så unik maktposition i Irak och Washington att en demokratisk kongressledamot i boken frågar sig: vem bestämmer egentligen om det blir krig eller fred nuförtiden?
Frågan är relevant eftersom det är ett slags kapitalism som kräver krig. För slavhandeln var det nödvändigt; ju mer afrikanerna stred sinsemellan, desto fler afrikaner skeppades över Atlanten. Kontinentens katastrof var Europas vinst.
På liknande sätt är den vildvuxna storindustrin av militär- och säkerhetsföretag beroende av Irak-kriget och USA är i sin tur beroende av företagen. Utan dem skulle de aldrig kunna upprätthålla sin ockupation. Både gångerna används fattiga på långt avstånd från och utan risker för dem som i slutändan går till banken. Billigare, lättare och bättre.
"Irakkriget riskerar att bli början på en ny världsordning, där krig är en multinationell affärsidé", skriver Scahill.
- Vi var handelsmän, sa Svanekiar.
Kanske är det grosshandlarna från slavkusten som går igen.
Axel Gordh Humlesjö
kulturen@expressen.se
