"Censur" måste vara kulturdebattens mest överanvända och missförstådda begrepp.

Kanske beror det på att vi i svensk samtid varit ganska förskonade från faktisk kontroll av det slaget, men det förefaller nästan omöjligt att kritisera ett utgivarbeslut utan att blanda in c-ordet. Uppfattningen tycks vara att det är censur så fort en enda person blir nekad att uttrycka vad den vill var den vill.

Nyligen jämförde DN-kritikern Dan Jönsson Jamtlis beslut att stoppa Lars Vilks

medverkan i en utställning med domarna mot Pussy Riot. "Den maktfullkomliga reflexen är exakt densamma som i Putins Ryssland", menade Jönsson och slog fast: "Censur som censur."

Visst kan man diskutera det lämpliga i Jamtlis agerande. Men att en enskild institution tar beslutet att inte visa en viss konstnär är inte samma sak som att konstnärer kastas i fängelse. Makten hos rättsapparaten i en stat med totalitära drag låter sig knappast likställas med makten hos en museichef i Jämtland.

Och att i tid och otid vifta med censurflaggan är knappast att göra den fria konsten en tjänst.

Adam Svanell

kulturen@expressen.se

Adam Svanell är frilansjournalist och författare.