Det var en vän till mig som sa, efter att han läst en naiv och nidbildande roman där förortsslangen var romanens essens, att slang och livet för människorna i miljonprogrammen har blivit en karriär och business för människor som aldrig satt sina fötter här – det är sällan vi som bor här som skildrar miljonprogrammen.
I dag är tanken knappast någon nyhet för mig, men det som blev intressant då, när förortsslangen och miljonprogrammens arbetar- och underklass gjorde sig synliga inom kulturfältet, var hur många som helt plötsligt visade sig vara ”experter” inom området.  Åsikter, som oftast tillhörde en ”expert” som kom från en annan social miljö och bakgrund än den ”experten” skulle profitera på, fick ett värde och ett genomslag som – även om tanken kanske bottnar i någon form av godhet – på lång sikt kan vara vilseledande för de debatter/böcker/filmer som egentligen borde föras/skrivas/spelas in. Debatterna, romanerna, filmerna om förorten kan gå fel och de som får betala för denna förvillelse är vi som bor i förorten, vi som lever i marginaliserade områden både ekonomiskt och språkligt.

Dessutom, vilket man inte kan frångå, är problematiken sådan att vi som sätts i den kulturella/mediala debattens centrum sällan har något att säga till om den debatt som vi själva figurerar i.
Något jag själv kände starkt när jag läste och såg alla dessa romaner, artiklar och filmer – bortsett från Alejandro Leiva Wengers novellsamling Till vår ära och Andrzej Tichys roman Sex liter luft och en handfull journalistiska texter – var att det egentligen inte fanns något faktiskt intresse att föra in den kritik som var svidande för samhället i sig; man var mer intresserad av att det skulle finnas en maskerad debatt och kultur kring miljonprogrammen.
Vad denna kultur skulle innehålla var inte en relevant fråga, så länge receptet innehöll några araber, några sydamerikaner och afrikaner (etnicitet är ofta nyckeln till framgång) som för samtal på ”tvättäkta Rinkebysvenska” med varandra, så var saken i stort sett klar. Teatrar ville ha in ”mångkulturpjäser” som handlade om ”det nya Sverige”, tidningar ville upplysa om ”det nya samhället” och bokförlagen suktade efter romanerna som var skrivna på ”tvättäkta Rinkebysvenska”.
Utifrån det receptet utsåg man några få lyckligt lottade ”förortsexperter” som skulle livnära sig på ämnet genom föreläsningar, artiklar, pjäser, böcker och så vidare.
Författare började föra in det ”tvättäkta”, ”gatans språk” och ”Rinkebysvenskan” i litteraturen och sedan var det – oavsett om perspektivet i romanen helt klart var medelklassaktigt och slangen inkorrekt – litteratur och konst som ansågs vara någon form av fiktionaliserad verklighet.
Nu hade ”det nya Sverige” kommit in i kulturlivet genom medelklassen själv och man hade fått sina alibin. Nu var ”förorten” inte längre diskriminerad, den var inte längre osynlig, den fanns där – men ändå inte.
Det hela var/är en chimär.
I stort sett varje vecka kan man läsa om ett ”mångkulturdrama”, en ”roman om verkligheten” eller en film om överdrivet charmiga ”förortskids”, i vilken kulturdel som helst. Problemet är bara att det oftast är De som har gjort en film om Oss, det är De som har skrivit en roman om Oss och det är De som har satt upp en pjäs om Oss.
Man slängde in höghusen, den fyrkantiga arkitekturen och det ”multikulturella torget” där ”robbarna” stod vid bankomaten och väntade på att göra ”snabba cash”, men ändå saknades människorna i förorten – vi fanns inte där. I alla fall inte så som jag känner igen mig. Det blir helt enkelt inte trovärdigt.

Min vän och jag förstod inte detta, vi var som paralyserade över vad som just hade hänt och hur våra liv hade blivit en produkt för medelklassen att frottera sig i. Diskursen som hölls var en sminkad debatt som oftast handlade om hur gulligt, fint och naivt det var i förorterna, men de faktiska problemen var aldrig aktuella att ta upp i debatterna. Även om det kan vara gulligt, fint och naivt i förorten, så var det ändå inte gulligt, fint och naivt på ett sätt som jag kunde känna igen mig i.
Ja, om jag exkluderar de få texter som faktiskt har varit bra, de som har fört fram något relevant om förorten, de som har skrivit om något intressant om miljonprogrammen, de som har varit kunniga både i språk och erfarenhet – så har de flesta texter och filmer visat på en enorm inkompetens. Det är väl just det som är pudelns kärna: erfarenhetsbristen hos läsare, kritiker, författare och regissörer visar på att glappet mellan samhällsklasserna är enormt stort.
Och just detta gap är ett enormt sorgligt bevis på den vardag vi faktiskt lever i.

Hassan Loo Sattarvandi
kulturen@expressen.se

Hassan Loo Sattarvandi är ny skribent i Expressen. Han debuterade tidigare i år med romanen Still (Albert Bonniers förlag).