Jag gillar känslan av att hamna i en stinkande hiss på centralen eller bredvid en misshandlad kvinna, som med skakiga fingrar håller i ciggen under köksfläkten, när jag lyssnar igenom Florence Valentins nya album Spring Ricco. Ricco är Riccardo Campogiani – ”Latino Don Juan”.

En flaska mot skallen blir droppen nån gång
Det var droppen för dom
Så spring Ricco, spring Ricco, spring Ricco

I stället för tröttsamt prettotyckande ”mot gatuvåldet” får man formuleringar som ”med skottsäker väst från Dolce Et Gabana” och ”nu ramlar du snart”. Och i stället för självklarheter som ”narkotika dödar” sjungs en befriande kärleksförklaring – av en missbrukare – till knarket. ”Du är allt jag vill ha”, säger knarkaren, i ”en nerpissad hiss”. Omgivningen ”läser Metro som narkomaner” när ”jag langar kabbar utanför Åhléns”.
Love Antell, nyligen kallad Sveriges mest politiska popsångare, växte upp på Östermalm, flyttade till ett kollektiv i Haninge och bor nu i Gröndal. Det märks. I låten ”8 & 5”, men även i ”Du kommer gå långt”, ifrågasätts hur fria svartarbetande människor med ”polska pass” är. Men att ge sig på den amerikanska drömmen är lite väl simpel satir. Varför inte nämna dem som ropar ”go home”? Det hade varit mindre förutsägbart.
Vore det inte för skivans texter i övrigt hade jag avfärdat Antell som ett popsnöre med komplex för sin uppväxt i Stockholms tjusiga kvarter. Nu är det svårt. Avsaknaden av tårdrypande och plastig sentimentalitet – som alltid dyker upp när folk låtsas bry sig om gatuvåld, misshandel och knarkare – är underbar.

Sakine Madon