Skunk.nu var en byrålåda med tusentals ögon. Gunilla Brodrej blir imponerad av den nya antologin.
I somras lades Skunk.nu ner av en otålig vd på Spray som ville börja tjäna pengar. När nätcommunityn var som störst skrev 100 000-tals dagbok och skaffade sig samtidigt färdigheter i html. I slutet av 00-talet tröttnade den stora massan och därmed också Spray. De nytillkomna användarna ryckte snopet i den låsta portaldörren. Där står de än.
Klen tröst för avstängda skunkare, men för oss som inte var med (för att vi inte fattade, eller tycker om att läsa på papper) finns nu en antologi. Caroline Ringskog Ferrada-Noli och Ida Säll har valt ut några av de bästa texterna – en spretig stilblandning med en gemensam avsky mot allt vad ytlighet och positionerande är. Som ”dåligt smink” (Ferrada-Nolis eget alias) skriver: ”det är så jävla o-indie att vilja bli känd”. Visserligen kunde man säkert göra nån sorts karriär inom communityn genom att vara så indie som möjligt. Flera av skribenterna skriver numera både kolumner och romaner. Men då var man ett alias på en hemsnickrat hörn av skunkrummet.
Funkar dagboksflödena som boktexter? Jadå. En del som litterära noveller, språkmaterialistisk poesi eller underhållande (ja, faktiskt) pratshower från helvetet. Mest fascinerande är de texter som inte krafsar på kulturredaktionernas dörrar, som befinner sig längst bort från gammelmedia, även om ”Gertrude Steins” pojke smickrar henne genom att berätta hur lik hon är Åsa Linderborg i en viss frisyr.
”Mån_san” delar med sig av absurda episoder från sin arbetsplats, en nummerupplysning. ”Dunder-Anna” knattrar ner långa medvetandeströmmar som skriker av övergivenhet och livskris, men nöjer sig efter tre dagar med konstaterandet: ”i dag är det augusti” och (tio minuter senare) ”kärlek gör underverk med sexet”. Just nu kan jag faktiskt inte komma på en häftigare skrivtillvaro än fritt ur hjärtat under ett alias. Uppenbarligen kokade den här stora communityn av skribenter med litterära ambitioner, urvalet är i alla fall sådant som bör hetsa upp förlagsredaktörer. Några av dem har redan skrivit en roman ser jag i aliasregistret.
Skunkarna, mest tjejer, tycktes faktiskt inte leva för ett telefonsamtal från webbstrategen och förläggaren Sigge Eklund. De markerade sitt oberoende, deras trademark förstås, men skrev så rörande ambitiöst och konstnärligt sin dagbok och sina bekännelser. La dem i en byrålåda med tusentals ögon.
Jag är kanske en alarmistisk förälder om jag säger att nu, på Facebook, Twitter och bilddagbok, gäller bara yta. På Skunk gällde, så som det framstår i antologin, djup.
Äh! Fåvitska jungfrur, misantropiska medelklassfröknar, säger du. Bortskämda välbeställda. Ja, kanske det och kanske just därför intresserade av något som känns på riktigt, som gör ont och som finns begravet under barndomens lager av flytvästar, bävernylon,
solskydd och måttlighet.
