I dag inleds rättegången mot den turkiske journalisten Hrant Dinks mördare.
Esref Okumus betvivlar att de som planerade attentatet kommer att utpekas.
I dag inleds rättegången mot Hrant Dinks mördare i Istanbul. Dink var chefredaktör för den turk-armeniska tidningen Agos och sköts ihjäl med tre skott i nacken av en 17-åring utanför sin redaktion den 19 januari i år.
De åtalade, sammanlagt 18 personer, är enligt åklagaren medlemmar i en ”väpnad terrororganisation” vars syfte är att sprida hat och rädsla. Organisationen har förvisso inget namn, men däremot ett antal ledargestalter, varav en har erkänt att han arbetade åt den militära underrättelsetjänsten och förvarnade sina överordnade om mordet. En annan har varit ”infiltratör” åt samma tjänst.
Ytterligare två är lokala ledare för ett parti på yttersta högerkanten. Åklagaren yrkar fängelsestraff mellan tio år och livstid för samtliga.
Visst låter det som en seriös mordutredning. Men Dinks änka, hennes advokater och andra som följt rättsskandalerna från dag ett, då militären hyllade mördaren som en hjälte, vet att åklagaren ägnar sig åt oväsentligheter. De som planerade mordet finns inte med i hans utredning.
Över femhundra advokater har ansökt om att få biträda Dinks familj. Också nobelpristagaren Orhan Pamuk är kallad till rätten som målsägare sedan en av de åtalade hotat honom. Människorättsorganisationerna, författare och konstnärer uppmanar medborgarna att samlas vid domstolen i stadsdelen Besiktas, klockan 10.00 under parollen ”vi vill veta sanningen”.
Vad är då sanningen? Svaret finns sannolikt någonstans i det bevismaterial som uppges ha ”försvunnit” eller förstörts. Exempelvis utdrag ur avlyssnade telefonsamtal eller mördarens telefonkort som byttes ut vid gripandet.
Allt började med en artikel för ungefär tre år sedan. Den handlade om Turkiets första kvinnliga stridspilot som var landsfadern Kemal Atatürks adoptivbarn. Dink avslöjade att ”den turkiska nationens största hjältinna genom tiderna” i själva verket var armenier. Hon levde, liksom Dink själv, i ett barnhem för föräldralösa armeniska barn när landsfadern tog henne hem till sig. Därmed blev myten om en nationell kultfigur i skolböckerna plötsligt obrukbar.
Omedelbart efter publiceringen blev Dink utpekad som landsförrädare av militärledningen. Han förhördes av vice guvernören i Istanbul, som gjorde klart att myndigheterna inte längre kunde garantera hans säkerhet.
Kort därefter inleddes de uppmärksammade processerna mot Dink och hans medarbetare för brottet ”förolämpning av turkiskheten”. Och sedan strömmade dödshoten in till Agos redaktion.
Till en början beskrev Istanbuls polischef mördaren som ”en förvirrad yngling med starka nationella känslor”. Att bakom ynglingen finns mäktiga krafter har framgått av den ständigt läckande mordutredningen – med regeringens goda minne eller aktiva bistånd.
En rad dramatiska gripanden under de senaste veckorna tyder på att regeringspartiet vill dra nytta av rättegången inför parlamentsvalet den 22 juli.
Om det nu blir något val. Generalerna har ännu inte backat från hotet om militärkupp.
Den 12 juni hittades en låda full med handgranater hemma hos en pensionerad militär, en av grundarna till organisationen KM (Kuvai Milliye = nationella krafter, efter Kemals folkarmé). Mannen, som nu är häktad, fanns med bland ”målsägarna” mot Orhan Pamuk, Elif Safak och Hrant Dink när de åtalades för förolämpningsbrott.
I maj förra året utsattes dagstidningen Cumhuriyet för tre bombattentat. Enligt polisen härstammar handgranaterna som användes då från samma låda. Den häktade hävdar dock att han hittat lådan på en militär soptipp.
KM är en paramilitär organisation som verkar öppet. Ett villkor för medlemskap är ”oblandat” turkiskt blod i fyra led. Efter mordet på Dink förklarade KM:s ordförande, en pensionerad major, att organisationen hade en lista över 13 500 landsförrädare som kommer att straffas ”vid rätt tidpunkt”. Han avfärdar dock all inblandning i mordet på Dink, men tycker att han ”förtjänade” det straff han fick.
Förra veckan greps ytterligare ett tiotal pensionerade militärer misstänkta för olika brott. Bland annat det blodiga attentatet mot landets högsta administrativa domstol, Danistay, förra året. Domstolen hade just sparkat en lärare som vägrat ta av sig sin huvudduk.
Händelsen uppmärksammades även i svenska medier där ”islamister” pekades ut. Det visar sig nu att den ”galning” som utförde attentatet har kopplingar till grundaren av den militära underrättelsetjänsten, generalen Veli Kucuk, som också fanns med bland målsägarna mot Dink.
Till saken hör att både tidningen Cumhuriyet och domstolen Danistay är starka ”sekulära” fästen. Därför har islamisterna varit självklara som gärningsmän.
Sedan den 12 juni har över 20 personer, de flesta pensionerade militärer, gripits. Polisen har hittat stora mängder vapen och sprängämnen i deras bostäder.
Premiärministern talar om en ”skuggstat” och hoppas att budskapet ska nå fram. Det vill säga att det är den ”sekulära” militären som är det stora hotet mot yttrande- och religionsfriheten - inte hans ”islamistiska” regering. Men till journalisterna vågar han inte säga mer än: ”följ lådan med handgranaterna så kommer ni att få svar på era frågor”.
Jag befarar att spåren kommer att sluta på en militär soptipp. Och det är precis så den turkiska demokratin ser ut i dag. Som en militär soptipp.
