Finns det så få muslimska terrorister, eller martyrer som de kallar sig själva? Är detta nu någon bortglömd tyckare som desperat söker uppmärksamhet? Inte alls. Charles Kurzman är en respekterad sociolog, expert på Mellanöstern och speciellt Iran; med The missing martyrs vill han hyfsa en debatt som han menar saknar både vett och proportioner.
Stödd på ett stort statistiskt material visar han hur få terroristerna är och, inte bara det, hur inkompetenta de vanligen är.
Inte så att han förnekar att de har åstadkommit stor skada och mycket lidande och säkerligen kommer att göra det i framtiden också. Men av de cirka 140 000 mord som har begåtts i USA mellan 11 september och slutet av 2010 stod muslimska terrorister för mindre än tre dussin.
I övriga världen, med undantag för Irak, Pakistan och Afghanistan (där terrorism inte alltid går att skilja från våldsam inrikespolitik), är siffrorna också försumbara om man jämför med de cirka 3 000 som varje dag dör i trafikolyckor eller de nästan 1 500 som dör av undernäring.
Kurzman påpekar att världen i dag är en tryggare och säkrare plats än vad den någonsin tidigare har varit.
Om panikmånglarna hade rätt skulle vi se terrorist-attacker överallt och varje dag. På en punkt måste man kanske ge olyckskorparna rätt. Även om antalet terrorister är försvinnande litet så kan de ändå åstadkomma enorm ödeläggelse om de får tag på tillräckligt effektiva vapen. Den risken vederläggs inte genom statistik.
Här snuddar Kurzman vid ett stort och svårt ämne. Hur långt är vi redo att inskränka medborgerliga fri- och rättigheter för att skydda oss? Något absolut svar finns inte men vi måste vara medvetna att frihet kan kosta liv och att skydd mot terror kan kränka fundamentala rättigheter.
Så varför denna besatthet av terrorism hos annars sansade människor? Det finns flera orsaker. En är förstås att det finns högljudda muslimer, till exempel medlemmar av den brittiska Muhajiroun-rörelsen som förkunnar att "den som förnekar att terrorism är en del av islam är kafir", det vill säga ingen riktig muslim. Men detta är en liten marginell sekt (som i och för sig kan ställa till stor skada) som en enorm majoritet av muslimer tar avstånd från. Detta avståndstagande får dock sällan samma publicitet som extremisterna; det blir inte lika säljande rubriker av det.
Uppkomsten av små radikala sekter är en följd av Koran- skolornas och teologernas, "ulamas", marginalisering. Numera kan vem som helst framträda som hotfull predikant och med internets hjälp kolportera sitt budskap globalt. Alla muslimer kan ta sig ta sig rätten att tolka koranen, ungefär som varje protestant kan läsa bibeln på sitt eget vis.
Kurzman påpekar att det till en början faktiskt fanns ett visst stöd i den muslimska världen för massmorden den 11 september 2001 men att det stödet vanligen snabbt försvann.
I den mån det alls finns kvar tillskriver han det något han kallar radical sheik. Det är den muslimska motsvarigheten till radical chic där välbeställda men naiva västerlänningar vänslades med ofta våldsbenägna företrädare för extremvänstern och både bildligt och bokstavligt omfamnade människor som önskade deras snara död.
Något liknande har Kurzman hittat i dagens muslimska värld där unga män och kvinnor tills helt nyligen bar T-tröjor med Usama bin Ladins bild utan att begripa att de därmed bland mycket annat bröt mot det bildförbud som finns i fundamentalistisk islam.
I sin strävan att föra ett rationellt samtal om terrorism talar Kurzman i egen sak när han vill se större inflytande från akademiska experter som lagt ner åratal av studier i dessa frågor och mindre inflytande från amatörer som tror sig att de över en natt kan bli experter på allt.
Men han är också modest. Sociologin är ingen riktig vetenskap som kan komma med förutsägelser om hur, var och när nästa terroristattack skall inträffa.
Hans ambition är blygsammare: att skruva ner debattvolymen och leva med osäkerheten.
Carl Rudbeck
kulturen@expressen.se
FOTNOT: Carl Rudbeck är kritiker och debattör.
