Min arm / Fria teatern

TEATER
Min arm | Av Tim Crouch | Regi Per Larsson | Fria Teatern, Stockholm

Nu bevisar lilla Fria Teatern sin storhet igen. På sin lilla annexscen gör Per Lasson ett grandiost verk av en liten pjäs, Min arm, som fått en raffinerad och effektiv teaterform med nära publikkontakt. Med just den gnutta leende distans som behövs för att uthärda berättelsen om den vuxna världens enfaldiga och helt onödiga brist på fantasi, empati, tolerans.
Konstens förlösande kraft, konstlivets marknad och förtingligandet av människan är teman som går igen i brittiska Tim Crouchs författarskap. Per Lasson har översatt, bearbetat och regisserat sig själv i egen scenografi i en utmärkt intressant entimmes resa i äventyret Människan. Översättningen innebär en skicklig förflyttning till svenska förhållanden av historien om Andreas som i tonåren får för sig att hålla armen uppsträckt över sitt huvud. Länge. År efter år. Ett infall som blir ett test, en spegel av hur skör rätten till integritet och respekt är. I synnerhet om man är mycket ung. Och infallet udda.

På ett obesvärat sätt flyger historien om Andreas och hans arm mellan realism, psykologi, surrealism och absurdism. Föreställningen öppnar med att Per Lasson ber publiken om hjälp med att låna ut tolv föremål och sex foton. Det är en listig Crouch-öppning som får publiken att delta med liv och lust, samt följa sitt eget cigarettpakets eller halsbands nya uppdrag som roll med intresse. Den omaka blandningen grejer används sedan på en liten sidoscen som filmas och projiceras på tvätten som hänger på tork. Familjebyken. Bara figuren Andreas, en liten böjlig dockskåpsfigur, finns förberedd, klädd som aktören Lasson i den enda rollen, jaget Andreas.
Så ömkligt liten. Den stora människohanden som sluter om den lilla figuren - makten vi har över varandra. Ljusen som tänds, andäktigt, när någon är borta. Först då.

Av Margareta Sörenson
kulturen@expressen.se