Svarta onsdagen

De stora börskrascherna fascinerar historiker och romanförfattare. Ivar Kreugers självmord, den svarta torsdagen i New York 24 oktober 1929: oerhörda förmögenheter utplånas under loppet av en förmiddag, växlarna ställs om för en långvarig världsdepression. Mäklare kastar sig ut genom kontorsfönster, ekonomiska förpliktelser blir inte värda papperet de är tryckta på.
Det finns också moralkrascher. Den svarta onsdagen 18 juni 2008 utplånades under några korta timmar i Sveriges riksdag förmögenheter av politiskt förtroende som det har tagit decennier att bygga upp.
Regeringen Reinfeldt gick i land med ett ovanligt destruktivt konststycke; att göra sig av med två generationer i ett svep.
Min generation av borgerliga liberaler, vi som lyssnade på Verdandidebatter med Herbert Tingsten på sextiotalet och protesterade mot herr Palme i IB-affären på sjuttiotalet, har – som Göran Greider redan har påpekat i en insiktsfull artikel – gjorts hemlösa genom ett avlyssningsprogram av Stasi-modell som uppenbart strider mot integritetsskyddet i europeiska rättskonventioner; inte ens av en socialdemokratisk majoritetsregering hade vi riktigt kunnat vänta oss något sådant. Ty den hade haft IB-affären och följderna att minnas. (Den som undrar vad som menas med ett avlyssningsprogram av Stasi-modell kan låna hem den utmärkta tyska filmen De andras liv.)
Sedan är det då den nya generationen, de som nu med all moralisk rätt demonstrerar på torgen och som strömmar i massor till fildelarpartiet. De har kanske inte läst Mill och Jefferson och Hayek.
Men de har en erfarenhet som är precis lika bildande och lika normgivande; cybervärldens frihet.
Det är inte första gången det tekniska framsteget frigör politiska krafter; fråga Olaus Petri och grabbarna från 1527! Den som tror att denna generation kommer att ge upp sina intellektuella friheter har misstagit sig.
Så har då herr Reinfeldt och hans ministrar och statssekreterare gått i land med ett svårimiterat konststycke: att göra två generationer liberala svenskar politiskt hemlösa.

Det tekniska hotet kan alltid bekämpas. Genom kryptering – den kan bli ganska bra och lär kunna sysselsätta rätt många FRA-spioner om man går upp till 64 bits kryptering och högre. Och sysselsättning är uppenbart vad de vill ha. En annan metod är den som Sven Olov Karlsson har föreslagit; dränk lyssnarcentralen i fula ord som ”nitroglycerin” ,”varorna levererade”, ”Greetings to my friend Ibn Batutta”” och ”To Hell with mr Reinfeldt and his Spy-machine”.
Nej. Det tekniska är inte alls problemet. (Den intresserade rekommenderas Neal Stephensons utmärkta roman Cryptonomicon.)
Det blev ju tydligt ganska snart efter valet att denna regering inte var särskilt benägen att lyssna, vare sig på sina självklara motståndare eller på sina egna väljare. Framför idépolitik föredrog man reklambyråpolitik.
Man var (med undantag av Carl Bildt, Fången i Arvfurstens Palats, som numera lever i sin egen värld, en värld som till råga på eländet existerar) mycket obenägen att samtala, man lyssnade inte, man besvarade inte brev. Man är en krets som förefaller helt inåtvänd i en aldrig upphörande sms-gemenskap. Bristen på yttervärldskontakt började bli tydlig rätt tidigt:
Tre stora misslyckanden avtecknade sig vid horisonten som växande åskvädersmoln; det militära försvaret (i en tid av rysk stöddighet), rättsväsendet (i en tid av tilltagande maffiakontroll och människosmuggling) och de brutala orättvisorna mot 1.2 miljoner pensionärer. And so what?
Reklambyråpolitik: Det är slagorden, utspelen, de blaffiga tunnelbaneplakaten som gäller; inte de fundamentala politiska och moraliska principerna.

Det verkliga problemet är alltså den svenska parlamentarismens kris som nu genom en tillfällighet blev uppenbar, men som naturligtvis har pågått länge. Dessa riksdagsmän som avstod från sina liberala övertygelser genom att rösta för Stasi-lagstiftningen (glöm dock inte de tyvärr alltför få nejrösterna eller den enda liberala nejrösten) är inte parlamentariker i klassisk mening. De är betalda tjänare till en regering och följer inte folkets uppdrag utan partisekreterarnas. De föredrar att behålla en månadslön som ingen översköterska på en hjärtklinik skulle kunna drömma om framför att representera sina väljare. Det är – ur de regeringsanställdas perspektiv – ett helt rationellt beteende.

Hur kunde det bli så? Förklaringarna kräver mycket arbete. En är naturligtvis är att de politiska partierna inte längre är partier i klassisk mening. De bygger inte på sina medlemmar och deras frivilliga bidrag utan är subventionerade bihang till statsapparaten. Dessa bidrag har vuxit ofantligt i betydelse det senaste decenniet. Våra partier är statsburna partier, bihang till en regering, inte dess uppdragsgivare.
En sådan artificiell parlamentarisk byggnad kan – ruskigt nog –vara betydligt bräckligare än vad den ser ut. Är det ett Weimar vi kan ana runt hörnet?
En fin gammal diktare bland mina vänner, gammal sosse, berättade för mig att han inför det förra valet hade precis den känsla jag har nu: det finns absolut ingenting att rösta på. I detta läge beslöt han sig för att rösta på det parti som borde vara bäst för hans älskade hund och valde med rätt eller orätt miljöpartiet.
En sån älskvärd gammal man! Men inte kan vi göra som han.

Av Lars Gustafsson
kulturen@expressen.se