Klassens ljus

Under hela min uppväxt delade min familj samma socioekonomiska rum som den svenska arbetarklassen, det som återstod av den, ackordsarbetande män och kvinnor på Scan och Pharmacia i Uppsala. Vi bodde grannar i miljonprogrammet, men var mer främmande för varandra än inför mina föräldrars medelklassvänner.
När dessa lagade mat i stora kök var det lite som att vara hemma i Kurdistan, förklarade mor för far. Alla är samlade, mycket mat och vin, och barnen somnar under bordet framåt småtimmarna.

Grannarna betraktade tystlåtet förändringarna och oss. De var hårt arbetande människor med kroppen som redskap. Enligt några av de nyanlända kvinnorna åt de dåligt, var smutsiga, kyliga, vulgära och syndiga. Några av dem gjorde tappra försök att bjuda på fika. Vänligt log de åt sina nya grannars ibland uppenbara oförmåga att förstå rutiner och regler på gården och i tvättstugan. För det mesta gick det bra.
Men inte alltid. Några av dem som likt oss försökte finna en plats i det nya landet förmådde inte bemöta längtan, saknad och fattigdom med nyfikenhet, hopp och vilja till förståelse. De nya svenskarna såg sig som förlorare, precis som den svenska arbetarklassens sista hjältar.
Vissa bestämde sig för det destruktiva, andra för att gå sitt nya hemland till mötes. Några fann sin identitet i att inte tillhöra, att inte vara som svenskarna, medan en del svenskar höll hårdare fast vid hur det var förr. Den ena grannen sökte sig till Allah, den andra till Ny demokrati.
Många av våra svenska grannar flyttade. Så gjorde även mer ambitiösa invandrarfamiljer som ville att barnen skulle omges av hopp och förståelse. Kvar blev vi som på många sätt kom att förvalta ett bristens arv. Bristen på kunskapstradition, ekonomi och nätverk.
De som under min uppväxt skrek svartskalle efter oss och uppmanade oss att flytta hem tillhörde den svenska arbetarklassen. Far hade svårt att smälta att den klass som han, med sitt engagemang i Arbetarpartiet kommunisterna, värnade om inte räknade honom till gemenskapen. Men APK välkomnade vår familjs engagemang.

Precis som andra länder behöver Sverige sina myter och sina hjältar. Man var den svenska arbetarklassen verkligen så ädel och rekorderlig som hyllningarna av Åsa Linderborgs bok om sin far metallarbetaren ger sken av? Hur såg egentligen LO-medlemmarnas kvinnosyn ut?
Hur kommer det sig att vänstern inte vill ta debatten om att introduktionen på arbetsmarknaden för unga och invandrare följer samma mönster – sist in, först ut? En regel som erbjuder trygghet för dem som redan är inne på bekostnad av de nyanlända på marknaden.
Mona Sahlin blev besvärad när en journalist frågade henne vad hon tyckte om att många av hennes partisympatisörer sökt sig till sverigedemokraterna. Sd profilerar sig ju som ett klassiskt välfärdsparti som värnar om den svenska gemenskapen, där man gör rätt för sig och slår vakt om det gemensamma socialförsäkringssystemet. Om det inte vore för invandrarfientligheten skulle deras partiprogram kunna vara vilket illa hopkomna idékollage i folkhemsanda som helst, avsett att illustrera välfärdsstatens förträfflighet. Hotet mot denna stat är de främmande, invandrarna, syndabockarna.
I Linderborgs bok muttrar hennes far ”Skojudar!” när han förstår att han inte har råd att köpa skorna åt sin dotter efter att ha supit bort matkassan. Igen. När livet känns tungt behövs syndabockarna.

”Unga manliga arbetare och pensionärer med arbetarbakgrund” som är ”besvikna och frustrerade”. Så ser den typiske sverigedemokratiske väljaren ut enligt förre folkhälsoministern Morgan Johansson (DN 17/10).
De nya moderaterna å sin sida vill visa att de minsann inte bara är överklassens parti utan har gedigen verklighetsanknytning till den vanliga arbetaren. Alla ska med! Men den manliga delen av arbetarklassen har mer och mer blivit en tjänstemannaklass som investerar i aktier, äger villor och konsumerar över sina tillgångar och lånar av banken för att köpa mer.
Denna realitet får dock inte stå i vägen för Dan Josefssons moraliserande nostalgi i DN:s söndagsbilaga 27/7. Det var bättre förr och allt som var bra med Sverige håller på att gå förlorat är kärnan i hans text. Berättelsen om den svenska arbetarklassens resa i det som har kommit att kallas för Folkhemmet är en del av den svenska nationella självbilden som putsats flitigt av skribenter som Dan Josefsson. På så vis slätas skavanker som intolerans och kvinnoförtryck över.

I LO-borgen i Stockholm pryds plenisalens väggar av verk av Otte Sköld. Målningar av blonda, välbyggda män i enkla kläder som, likt Nazitysklands och Sovjetunionens manliga förebilder, är redo att försvara klassen, kollektivet och nationen. En av männen håller bokstavligen upp taket. Så tillåts nostalgin över arbetarklassen än i dag hålla kvar bilden av den ädla arbetaren. Bort bleknar kvinnosynen och den attityd till invandrare som får en hel del av dagens arbetare att söka sig till sverigedemokraterna.
Man pratar om arbetarklassen, men ingen verkar riktigt veta vad den är i dag. Kulturetablissemanget refererar gärna till någon fattig släkting för att visa sin enkla, ädla bakgrund.
Men folkhemsnostalgin blir svår att hålla fast vid när man tvingas erkänna att den har många mindre sympatiska inslag. Nostalgin blockerar över huvud taget en öppen diskussion om nödvändiga förändringar av välfärdsstaten.

Av Dilsa Demirbag-Sten
kulturen@expressen.se