Saabs öde...

Nedlagda industrilokaler byggs ofta om och får en ny kulturell potential. Dan Hallemar åker runt på Saabfabriken i Trollhättan och undrar vad som väntar den.

Något som ser så stort och gediget ut kan väl inte bara försvinna. En hel fabrik på ett område som sträcker sig ända bort till horisonten. Jag sitter i ett litet vitt tåg som kallas för "det blåa tåget" och åker runt på Saabs bilfabrik i Stallbacka, Trollhättan.
Det är som en plats som berättar om själva det industriella växandet. Längst in, under alla stora nya plåtschabrak till byggnader, från tillväxten på 60-, 80- och 2000-talet, under fyra våningar av "linjer" i karosstillverkningen ligger den lilla ursprungliga flyghangaren från 30-talet kvar.
Därinne kastar orange robotar små svetsflagor omkring sig.
1923 besökte prästen William Stidger Fords River Rouge-fabrik, han skriver sedan om de "tyfoner av eld som kastas uppför tegelväggar, om Niagarafall av tumlande, turbulent tumultartade vita böljor av flammor och eld" och utropar: "Vördnadsväckande själskuvande romans! Romans! Romans av kraft!". Citatet återfinns i etnologen Robert Willims nyutkomna bok Industrial cool. Om postindustriella fabriker som ett exempel på mötet mellan rationalitet och förtrollning hos dem som besöker fabriker.
70 år efter Stidger minns Göran Greider en fabrik från sin ungdom:
"I omklädningsrummen smällde metallskåpen mot varandra./Overallerna mot slutet av veckan var stela av olja, damm, eld./Men ljuden från fabriksområden infångade bebyggelsen:/arbetets evighet i en förmiddags bärnsten..."

Jag rullar genom Saabs bilfabrik i det lilla vita tåget, ett sådant som man hittar i vissa sommarstäder. Det hela ser vanligt ut. Tåget stannar bara till en gång och det är när det finaste ögonblicket i hela monteringen ska ske: mötet mellan chassit och motorn.
När detta händer i Volkswagens mycket medvetet iscensatta fabrik i Dresdens centrum visas detta ögonblick bara för dem som ska köpa en bil, det är något så exklusivt och unikt. De andra får se det på film. Där kallar man det där mötet, när bilen blir en enhet, för bröllopet.
I Saabfabriken går det under det mer neutrala svenska ordet sambomonteringen.
Det finns ganska lite av romantik här. Men industriell romantik är numera oftast beroende av avstånd och försvinnande, när fabrikerna tystnar och ruinerna väcks till liv.
Bilden av industriarbetaren som lämnar sitt jobb för sista gången är en närmast emblematisk 1900-talsbild. Robert Willim skriver att dessa omvandlingar skapar ny potential för de industribyggnader som finns kvar, de blir minnesmärken, eller återanvänds intakta som "en motrörelse till industrins konkreta nedmontering", han jämför dem med äldre möbler som blivit alltmer sällsynta och "omvärderas till antikviteter".
Industrierna blir eftertraktade, som tomrum, minne och romantik.
"Hon arbetade i Den Förbjudna Staden,/det stora industriområdet längs Motala ström,/som öppnades först när fabrikerna tystnat./På kvällarna är det nästan öde där borta/utom på lönnkrogarna och en och annan/konsultfirma - allt tar en ny början", skriver Göran Greider i dikten "Arbetets museum" från 1995.
Norrköpingssonen Plura har på ett liknande nostalgiskt vis besjungit just Norrköpings gamla industrier, som en stadens ständigt närvarande kraft och tjusning. I Trollhättantappningen är det Peter LeMarc som håller i pennan: "Hon bodde på fel sida älven i nedlagd mjölkbutik, jag var hennes unga älskare från Stallbackas bilfabrik".

Vid Ruhrområdets nedlagda fabriker i Duisburg ligger besökarna i solstolar framför den gamla masugnen, med fötterna nedstuckna i sanden. Innan de reser sig för att ta en promenad bland tegelbyggnader från 1930-talet, som Robert Willim menar befinner sig i ett tillstånd av "nostalgisk auraproduktion" och bibehålls med hjälp av "patina management", en sorts kontrollerat förfall. I ett annat nedlagt fabriksområde i Ruhr, Zollverein, finns en azurblå pool ("echt cool, der pool", som konstnärerna skriver) omgiven av ett trädäck och metalltorn med namn som "Schakt 12".
Här är man, liksom Greider, inne på slutet som en ny början. I en marknadsföringsbroschyr för North Duisburg Landscape Park kan man läsa: "Det var här som det heta järnet flöt, det var här som tusen eldar glödde i natten. Från 1903 till 1985. Men sedan påbörjades förändringen. Men det var inget slut, utan en början. Man släckte det enorma masugnsverket och skapade ett världsunikt parksceneri, som fräsch grönska växer det ur industrins katedraler".
Längs Karossvägen, förbi restaurang Sonet i en barack, under förbindelsegången mellan den femvåningshöga grafitgrå karossverkstaden och måleriet som kallas navelsträngen, är det svårt att känna det historikern David E Nye kallar "the industrial sublime", där industrierna står för en blandning av kraft, drama och farlighet. Inte olikt sättet att se på dramatiska naturfenomen: "I de stora fabrikerna som byggdes fann turister och upplevelsejägare ett intresse för de närmast monstruösa utsläppen av rök, ångor och ibland eld", skriver Nye.

Willim ser en liknande drivkraft i den rörelse som han identifierar som "industrial cool", vilken de senaste 20 åren gjort nedlagda fabriker till något eftertraktansvärt.
Som vid fabriken Furillen på Gotland. Ett hotell har flyttat in i den gamla fabriken. Intill den gamla fabriken skapas vad som kallas en "kulturbubbla", Björn Ulvaeus har precis fått bygglov för en musikstudio.
"Jag hoppas att man kommer att kunna tala om musikaler, filmer och sånger som kom till på Furillen", skrev han i sin bygglovsansökan. Furillens Johan Hellström säger att "det är helt i linje med min önskan att skapa unika platser för kreativitet".
Eller som i ombyggnaden av Saltimporten i Malmö hamn där man vill skapa "Malmös kreativa centrum". Den absolut vanligaste kombinationen är den mellan fabrik och kultur. Arbetets museum i Norrköping, Konsthallen i Munktellstaden i Eskilstuna, Mazettifabriken i Malmö med scenskolan för att nämna några.

Det lilla vita tåget rullar, man känner sig lite fånig, åka runt och se på arbetare. Plötsligt vid det som var flygledartornet sticker en tegelvägg fram bakom plåten. I december 1949, för 60 år sedan, började man här bygga de första Saabbilarna. Det blev 1246 det första året, alla gröna. Den där tegelväggen säger något. Under all plåt och bakom alla år av effektivisering ligger en historia.
Efter den 20 maj, när rekonstruktionstiden går ut för Saab, vet vi kanske om den rekonstruktion som kommer sedan handlar om att plocka fram de där tegelväggarna, frilägga vindstruten med de svepande flyghangarsbågarna, låta bultarna i den gula betongen i karossverkstaden fortsätta rosta i kontrollerad "patina management". Det som alltid varit vardag blir till något som alltid är helgdag.
Om nu inte fabriken bara demonteras och lämnar den enorma strandtomten i Trollhättan med ett enda stort tomrum.