En liten lort snackar skit

Det finns – som jag ser det – fyra svenska 1900-talskonstnärer som står över alla andra: Evert Taube, Vilhelm Moberg, Ingmar Bergman och Astrid Lindgren. Dessa fyra har inte bara skildrat det moderna Sverige utan i hög utsträckning också varit med och skapat det. Nästan varje i dag vuxen svensk har – vare sig hon vill eller inte – påverkats av hur dessa fyra har gestaltat våra drömmar, förväntningar och värderingar. Vår världsbild, om man så vill. Vår kultur.
I den egenskapen är och förblir denna kvartett naturligtvis också symbolbärare av ett extra laddat slag.

Ingmar Bergman blev representant för motståndet mot det maktfullkomliga socialdemokratiska paragrafrytteriet, Taube kallades in under fanorna i miljö- och energipolitiken och Moberg ses fortfarande som portalfigur för all form av rötbekämpning inom rättsväsendet.
Men den mest manifest politiska författaren av de fyra är nog ändå Astrid Lindgren – och då inte främst som försvarare av burhönsen eller med sagan om Pomperipossa som fällde utslag i valrörelsen 1976 (den som ville kunde se en parallell i Fredrik Reinfeldts välplacerade Pippiplåster som avgjorde partiledardebatten till hans fördel mot Prussiluskan Göran Persson 2006).
I går hamnade Lindgren återigen ofrivilligt i rampljuset, då Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder under partiets landsdagar i Ljungbyhed ställde in sig i den långa rad av idioter som tror sig kunna utnyttja stora författare i sin politiska propaganda. I ett bärande resonemang menade han att Bröderna Lejonhjärta är en kampskrift med Sverigedemokratiska förtecken och att Astrid Lindgren skulle ha sett samhället på SD:s sätt om hon hade levt i dag. Uttalandet "Precis som Karl gjorde så ser vi ljuset" citerades av flera medier.

Att Björn Söder gravt har missförstått hela Astrid Lindgrens författarskap, människosyn och livsgärning behöver inte ens påpekas. Men jag tror dessutom att han har feltolkat den plats hon har i hjärtat också hos SD:s potentiella väljare: uttalandet i går var förhoppningsvis Sverigedemokraternas eget självmordstut i Tengilsluren. Inte bara Katla – det vill säga den politiskt korrekta journalistkåren – kommer att straffa honom och hans parti med sin eld.
Per Svensson har i ett kapitel i en antologi om Astrid Lindgren som opinionsbildare, som gavs ut på Rabén & Sjögren 2007, utrett Lindgrens förhållande till nazismen och Skorpans och Jonatans i synnerhet. Bröderna Lejonhjärta är ingen barnlek, snarare en av den svenska litteraturens mest uppfordrande politiska texter.

I stället för att läsa på om Astrid Lindgrens syn på hatideologier har dock Björn Söder under de senaste åren ägnat sig åt annat – bland annat åt sin blogg på tidningen SD-Kuriren, där den som vill har kunnat ta del av hans agenda.
Under vad han kallat "det perversa homosexevenemanget Stockholm Pride" har han jämfört homosexualitet med pedofili och tidelag och skrivit om "sjukliga beteenden som skulle få vilken normalt funtad människa att känna avsky och få kväljningar".
Bara en liten lort? Kanske ändå inte. Mycket talar för att Sverigedemokraterna nu har skitit i det gulblåa skåpet.

Av Björn Wiman
bjorn.wiman@expressen.se