Dan Hallemar tidsreser i förpackningarnas förtrollade barnboksvärld.
Få saker är så mycket en tidsresa som förpackningar. När man hittar ett gammalt fotografi på ett köksbord från en avlägsen tid, fastnar blicken snabbt på förpackningarna:
Mjölkpaketen, flingpaketen, konservburkarna. Alla blir de en öppning in i det förgångna. Antalet förströdda timmar som man hade tittat på de där förpackningarna, så mycket att de blivit en del av ens liv, av en själv, en del som blir synlig först när man åter minns dem på fotografiet.
Nu i samtiden kånkar jag de där förpackningarna ner till det som döpts till Kretsloppsrummet. Där lägger jag dem i rätt behållare, som skräp.
Och det är bland annat som skräp förpackningarna tar plats i barnkulturen. Martin Hellström ser hur de dyker upp i barnlitteraturen i avhandlingen Förpackningens förvandlingar. Konsumtion och karneval i barnboken där han genom barnböcker studerar "barnens lek och sätt att betrakta förpackningen, och i förlängningen hela samhällets sätt att betrakta och begagna förpackningen".
En O'boy-burk hos Barbro Lindgren, en chokladkaka hos Roald Dahl, en pilsnerflaska från Aktiebolaget Stockholms Bryggerier hos Astrid Lindgren.
Det till synes värdelösa, skräpet, och dess instigande i leken, men också dess roll som en länk mellan verkligheten, frukostbordets eller stadens, och fantasin.
När anden kommer ur pilsnerflaskan i Mio, min Mio är det, skriver Hellström, ett sätt att visa att det inte bara är en fantasi, utan också en del av en verklighet: "ur det slängda, förbrukade och till synes värdelösa kommer det mest fantastiska".
Skräpets värde. Förpackningarnas närvaro. Kretsloppsrummets hemlighet.
I produktplaceringens tid kan det tyckas som om förpackningarna (från bilar till paketresorna) äter oss, ställer sig i vägen för berättelsen. En familj i tv-serien Familjen Annorlunda (som barn i tioårsåldern älskar de här doku-serierna!) reser inte till Cypern för att de planerat fram det under långa vintermånader vid köksbordet utan för att Cypriotiska turistrådet produktplacerat sin ö på deras bakgård. Samma sak med den plötsligt uppdykande lekstugan hemma hos en annan familj.
Barnprogram som REA (se även Hanna Höglund i Expressen 3/1) gör något liknande, även om de uppträder i den goda konsumentmaktens namn.
Framför tv:n kan man längta efter ett motstånd. Efter en förpackningarnas fantasifulla revolution i reklampauserna, ett litteraturens eller filmens stillsamma avväpnande av produkten, det blivande skräpet.
Hellström hittar ett motstånd i barnlitteraturens användning av förpackningarna.
Han kallar det en tingens karneval, där det befintliga, det verkliga, det förpackade, vänds upp och ner.
Som Maurice Sendak i sin bok I nattköket, där han låter 30-talets absolut moderna förpackningar bli stora som hus i det nattkök som Mickey faller ner i, den mjölkflaska han klättrar upp i. Hellström citerar Michail Bachtin och ser en folklig skrattkultur, en grotesk realism. Karnevalen som motstånd.
Lena Ackebo har gjort det i vuxenserierna, men vår tids barnböcker har ännu att skrattspegla den samtida moderniteten, produktplaceringens och prylexplosionens verklighet.
Carl Johan De Geer berättade en gång för mig om en barnboksidé han hade, om två barn som blev den miljonte besökaren på NK i Stockholm, priset var att fylla kundvagnar fulla med saker. Med sina fyllda kundvagnar i varuhuset kom de fram till en liten dörr, en brant trappa ledde ner till källaren, där i källaren satt barnen som tillverkade alla saker de hade i sina kundvagnar.
Boken är ännu outgiven så vitt jag vet. Kanske en möjlig grotesk över samtiden?
