Dan Hallemar läser om Barbro Lindgrens böcker om Sparvel.
Jag blev rädd helt enkelt. Det var första gången av en bok. Tv-serier och filmer, men inte böcker. Vi hade nog bara kommit några kapitel in i första boken Lilla Sparvel. Det här vet jag ingenting om men det kan ha varit det filterlösa, hur böckerna alltid går rakt på. Det finns ingen tröst. Man är ensam.
Det var ju inte bara det att klädhögen blev "en varg med gapande mun och bakåtstrukna öron", det var också det att "Sparveln vill ropa på mamma, men det går inte, för då flyger vargarna på barnen och äter upp dem". I de andra böckerna vi läste, Alfons till exempel, fanns vuxnas närvaro som kunde trösta. Men Sparveln ligger "helt tyst och väntar tills det blir morgon".
Jag tror vi fick sluta en bit in i första boken. Jag vågade inte höra mer. Jag tog till Buster, med Benny Guldfot och verklighetsflykten i stället.
Nu när jag läser om alla tre böckerna har mina barn somnat. Det är klarsynt och sorgligt på ett sätt som är mer Kristina Lugn än Astrid Lindgren. Ett exempel som känns när man ligger i vuxensängen:
"Ibland är Sparveln så glad, så fylld av bubblande glädje att hon pratar som en kvarn", och "hon hoppar som en kråka över golven och kastar sig handlöst i fåtöljerna. När hon är som gladast händer det att den hon pratar med plötsligt säger: 'Kan du inte vara tyst ett tag! Måste du prata hela tiden?'. Då är det som att få ett slag i skallen."
Sparvel vet att det är bättre att vara barn men också att den känslan hela tiden är hotad. Hon skriver: "Godis kan aldrig smaka så gott när man blir stor, det känner hon på sig fast hon är liten."
Hon har rätt förstås, och Barbro Lindgren får en att se rakt in i det sköra, det otäcka, svart damm, otäckt stort hav, kall fisk, barn som dör, lögn och lurendrejeri och allt det förbjudna som börjar bli synligt i det den där förvandlingen från liten till stor.
Hon är hård mot omvärlden, med en vuxen blick som nästan tycks söka hämnd. Jag kommer att tänka på Oscar i John Ajvide Lindquists Låt den rätte komma in, hans flykt till vampyrerna. Sparvel hittar de "fula men snälla" på dårhuset Beckis, de som har tappat tänderna precis som hon.
Jag läser, vaknar vuxet på morgonen, tar på mig kläderna i klädhögen och vill gå upp och ställa något tillrätta. Vill försäkra barnen om en massa saker. Innan vi kan lägga oss och läsa om allt det där som skrämmer oss.